Aftonbladet – 8 juni 1836, sida 1

KIRESRYTANENBES AA SON ANETITIROSET RI UTRIKES. -— Franårike. Vid diskussisnen om Marin-budgeten i Deputeradekammaren, begärde Hr Lamartine ordet, och yttrade: Då jag öppnar denn diskussion, då jag tänker på min vän Larochefoucaulis ord, när jag ser honom bemöda sig, att förbereda denna stora transaktion emellan koloniernas plantage-egare och slafyar, mellan friheten och träldomen, har en omständighet förvånat mig, att nemligen i denna sal alla hafva sina representanter, utom slafvarna (afbrott, buller). — Regeringen representeras af sina. ministrar, som ej låta henne mista någon rättighet; plantage-egarne hafva en förvaltning, en kolonial-konmselj och till och med sina ombud i denna forsamling; slafvarne allena hafva inga försvarare, åtminsto-, ne inga andra, än vårt samvete. Måtte då denna försvarare icke öfvergifva tem, Jag misskänner alldeles icke de svårigheter, som äro förbundna med diskussionen öfver denna fråga, de kensiderationer, som dervid måste iakitagas; men jag viker icke tillbaka för dem. Kommissionens Hr rapportör sade i går, att en sådan diskussion vore öfverflödig, onyttig, tll och med farlig. Jag svarar, M. Herrar, att i England förekom saken till öfverläggning för första gången år 1792, och att likväl Negerslafveriets upphäfvande icke proklamerades förr, än år 1833; detta var sålunda resultatet af 40 års diskussioner. Kanhända ansåg man henne äfven der, under de första 20 åren, öfverflödig, onyttig, till och med farlig; slutligen blef -hon likväl verksem, nyttig och välgörande. Taleren öfvergick nu till budget-kommis sionens berättelse och yttrade sin förundran öfver att denna kunnat kalla slafvarnes emancipation ett verk af den eviga rättvisan, och likväl samma gång föreslå dess uppskjutande. Då denna åtgärd fordrades af rältvisan, ansåg han hvarje upskof deraf för en kränkning af rätt visan. Han utvecklade derefter slafvarnas och deras herrars förbållande till hvarandra, visade, att detta, som beröfvade menniskan dess heligaste rättighet: friheten, likväl var grundadt i legarna, och begärde derföre icke blott en ändring i dessa lagar, uten äfven att staten, då hon uphäfde slafveriet, skulle hålla plantage-egarna skadeslösa för deras förlust. Han sökte derefter genom en följd af argumenter bevisa, att England obestridligen vunnit genom sira åtgärder till slafvarnas befiielse. Jag är, så slutade han, fullkomhigt öfvertygad, att detta land, som för Friheten uppoffrat så minga miliarder och utgjutit så minga strömmar af bled, ej skall tveka, att offra några mindre delar af sin ststs-skatt för detta stora återställande af frihet och menskliga rättigheter. (Liflig rörelse i kammaren). M. H. jag vet Edra könslor; jag vet att jag ofta, kanhända oftare, än det är Er angcnämt, uppträder i denna tribun, för att yttra sanningar, hvilka sjelfva mina vänner anse öfverdrifna, lugnförstöramde, revolutionära; men jag måste tillsiå: jag amser ingenting så konservatift som frihetens liror, hvaremot ingenting är så revolutionärt, som missbruk, dem man vill behålla, och orättvisor, dem man söker föreviga. : Från venstra sidan hördes starka bravorop, : och talet syntes göra intryck på församlingen, men hvilket försvagades genom en uppkommen mellanfriga. Fr Isambert ansåg tiden till slafrarnes emancipation fö:st då inne, när åkerbruket i kolonierna hunnit intaga en del af sockerodlingens ställe; för öfrigt var han en varm vän af emancipatiocen och uppläste bref från flera plantage-egare, hvilka, emedan de idkade annat än sockerodling, förklarade sig benägne att frigifvra sina slafvar. I anseende till ersättningen, anmärkte han,