Judarne t Jerusalem. Psier v. Geramb, f. d. kammarherre hos hejsaren -af Österrike, numera trappist, hyr publicerat en berättel:e öfver sia resa från Frankrike till Jerusalem, deri det bland annat heter om Judarne i den hel:ga staden: Juden har lemnat sitt fådernesland för att dö i Jerusalem;för att cefier sin död kunna hvila under en sten i Josaphats dal, har han öfvergifvit hus och hem, slägtingar och vänner. Med blicken fästad på platsen för de st fordom så herrliga templet, sörjer han öfver dess ruiner, fäller tårar öfver den heliga stadens förstöring och hela sin nations upplösning; likväl icke nog rörd och upptagen af dessa ömmande föremål, för att icke på samma gång mot en oerhörd procent bispringa hvar och en, som är nog olycklig att behöfva taga sin tiliflykt till honom. Emedlertid måste man erkänna, att judarne i Jerusalem äro i allmänhet väl uppfostrade och icke utan kunskaper. De iakwvaga inom sig vissa borgerliga former, som starkt afsticka mot ianevånarnes af andra nationer. — Aldrig har jag sett en jude tigga, aldrig någoni trasor, som är så vanligt bland Araberna och de kristna; Judoa eger icke denna förkärlek för lättja, som annars är så vanlig bland Levantens folk, och är hufvudkällan till eländet och fatigdomen derstädes. — Allt är för honom lättare, än skammen att sträcka ut sin hand efter en allmosa. En för denna menniskoklass karakteristisk egenskap är deras böflighety som så påfallande utmärker dem framför de andra råa och ohyfsade invånarne. Har man gått vilse, söker man rätt på någon gata, så erbjuder sig säkert någon jude att ledsaga en och visa en vägen; men för stolt att derför fordra någon belöning, ehuru på samma gång för litet oegennyttig för att alldeles för iniet vilja göra detta lilia offer, kastar ham endast en forskande blick i ens hand eller på ens ficka, och emnar i ens fria skön, att förstå denna vink eller icke