HSlUlc Ur Usladi AUD, tom Var trons HJEilC, 10 MYerges hjelteålder? Nej, man skall oöfvergå till Ynglingarve och Ivarska och Sigardska ätterna, hvilkas dimmiga ger stalter träda fram på sagans skådeplats, och låta binda den fria tanken af ett cländigt frasmakeri, som behagar hvar och en, som sjelf har orediga begrepp! Avmärkaren borde, ehuru stor Logicus han än är, icke fästa sig för strängt vid vissa uttryck och former i sina skolböcker; han borde åtminstone kunna medgifva, att den perioden, som uii ett lards historia har de största och ädlaste hjeliarne, må af andra kallas dess bjelteålder; fastän det ej kan vare honom tllåtet för sin stränga logiks skull och sina djupa aesthetico-historiska kusska per. Saken förvärras ej derigenom för honom; ty i stället att i vår uppsats säga, att Sverges största skalder uppkommo först tusen år efter dess slutade hjelteålder, så blir det blott h .ndrade, och dermed kan han svänga sig vid ett annat tillfälle, och påsta alt den poetiska kraften på denna korta tid ej hunnit alldeles dö ut i Nordea. Vidare fortgår vår anmärkare och påstår, alt jag sökt bevisa ogagneligheten af idgella sträfvanden, derföre att jag framställt den klassiska konsten i sitt förhållande till kristendomen och romantiken, och att jag derföre glömt nela min hufvudide, som är att bevisa sannolikheten af Amerikas andeliga uppblomstring i en närmare eller fjermare framtid. Sannerligen jag trodde honom vara så klen i sin logik, men nu måste jag tro, att hela hans uppblåsta auktorskap är eit verkligt: pariuriunt montes, hvilkas ridiculus mus här nyligen framhoppat i dagen! Intet tecken till förmåga att följa med i ett längre raisonnement och äfven intet inre sammanhang i egna tanker; han som är en så eförliknelig logicus! — Under det jag uppställer premisserna till en slutledning, hvars contenlum är, att kristendomen är lifvets högsta och sanna poesi, för att deraf bevisa, att Amerikanarpe äfven icke äro uteslutna derifrån, så kommer han med sina vanliga gycklarelåter och påstår, att jag är ond på poesien, och hakar sig fast vid en fråga, -hvartll den klsssiska konsten tjenade, då den icke kunde rädda samhället från undergång. Här ha vi åter dessa tanklösa dilettanter, som förestalla sig, att något i verlden kan gifvas utan motsvarande begrepp. Om detta, såsom en andelig kraft, uppenbarad i det yttre, sjelf utgör det hela såsom idde, så måste man väl kunna fråga efter dess innehåll, emedan det ändå skall fattas af förnuft. Men om det går an med kilosofiea och äfven med religionen, ty hennes oförgängliga verk är just försoningen af alla motsatser i menniskans irre verld, så måste det väl äfven vara tillåtet om konsten, som jag blott påstått vard en fortgående ideell uppenbarelse af religionens cch vetenskapens väsende såsom lefvande och fortverkande i historien. Nu måste det väl derföre varai sin ordning att från begreppets och ideens ståndpunkt söka uppfatta betydelsen af en redan fullindad utvecklingsperiod, och om man då skulle finna, att oaktadt den yttre sinnliga gratien och den oöfverträffliga framställningen af det som man anade såsom det högsta i denna konstens lyckliga ungdomsålder, dess skapelser icke förmått att fasthålla och rätt framställa det oändliga så som naturens er E het och vexlande mångfald, så skulle jag tro, att det icke vore otillbörligt aut utropa vid åsynen af det afguderi, som konstens så kallade tillbedjare drifva dermed: hvartill tjenade allt detta? Han bode veta att man kan fordra af en critikus, att han bör känna afhandlingsformens enklaste lagar. Om man uti en längre dedukiion utlemnar något, som af Sig sjelf förstås o .e af det föregående eller efterföljande, så är detta icke något fel mot en riktig argumentation. Det mesta i tal och skrift är sådana enthymemata, som sjelfva den strängaste logik erkänner och tillåter. Men se vår 1ogicus är helt och hållet ÖNOYITTOS och derföre faller det sig icke så moga! Hvad jag sagt i min uppsats om kristendomen, behöofver icke här upprepas, det vill jag blott tillägga, att det är rent omöjligt och otänkbart, att kristendemens ande kan försvinna från, jorden; just derföre att den i sig innefattar alla momenterna af mensklighetens utvecklingshistoria utgör den absoluta verldsreligion lighet måste fo.tlefva och fortverka i menniskohjertat. Häruti ligger hemligheten af dess regenerationsoch uppratthållelseförmåga. Momenterna efierfölja hvarandra enligt en inre nödvändighetslag, och hvarje sådant förflui tet moment har till sitt reella lif upphört på jorden, och kan icke mera verka upr aithållande och bevarande. Sådana finnas oteliga i kristendomens serskilda manifestaiionsformer, men alltid har den uppstått herrligare och skönare i hvarje ny länk i kedjan. Fadrens nåd och barmhertighet och hans kärlek till verlden skola vi allid prisa, och den eviga försoningens himmelska lära skola vi städse med tullbedjande tack och lof omfatta i vår förtröstan och vårt hopp, som skola följa oss öfver till ett bättre lif gemom gralfvess mörker och sjelt va verldarnas förvandling! anmärkare icke allenast och en, som i tidernas oändMen häruti visar sig vår I ytlig i kännedomen af den I