NRJ Några ord i anledning af anmärkningarna i Dagligt Allehanda öfrer artikeln om NordAmerikanska fristaterna och deras kultur. (Slut. från Lördsgsbl.) Vidare såge: han,att ett folks poetiska ålder icke är den, då se mest fulländade skalder uppträda, såsom jag skulle antyda, då jag sammanställer hvad jag kallar hjelteålder med den tid, då de största skalder funnits. Efter det begrepp, som jag iuppsaisen fästar vid hjelteålder, vore det väl icke så oriktigt måhända; men det har jeg icke gjort, då jag sagt att Sverges största skalder uppstått lingt efter dess slutade hjelteålder. Detta är således en liten mensonge honorable, -som dock betyder helt litet. Åfven när han säger, att en nation, som icke börjat med poesien, slutar bestämdt aldrig med den; så kan detta också medgifvas och lätteligen ombildas till min egen åsigt, om man blott tillägger, som jag uttryckligen gjort i sjelfva uppsatsen, att Poesien ej egentligen består irimsmderier och metriska former, utan i den anda, som känner sitt lif i Gud, och som är genomträngd af det gudomligas ide, blott att det sker med olika grad af klarhet, och att de nationer, som befiana sig på en lägre bildningspurkt, endast dunkelt ana de hemlighetsfulla makter, som verka i deras inre. Men att ett folks högsta poetiska produkter blott skulle vara en följd af de poetiska studiernas högsta utvecklipg, se det är en platihet både i tanka och uttryck hos vår vårde anmärkare! På det sättet fortgiek från Homerus ända till Sophocles Greklands abstraktpoetiska tidehvarf, och hos Engelsmännen fråu Harpers och Minstrels dagar till närvarande period. Rättare skulle det synas, om anmärkaren påstod, att sedan folklifvet från denna i dess inre förnimbara vexlande melodi, som utgör grunden för och äfven öfvergår till uttrycket af dess verksamh-t, småningom genom begreppet utbildas, så fortlefver det poetiska såsom kävsla för religion eller för det goda, sanna ech sköna; men att denna heliga lifsgrund, när den upphöjes till identitet eller känslans förklaring i föreställning och tanke, hos snillet framträder i de herrliga skapelser, som tillhöra konsten. Att i ea senare konstperiod, produktiviteten ledes oeh riktas af studier förändrar väl icke saken. Det vill bloit säga, att dessa såsom ett negatift element tillkomma, men hos konstnären måste naturen sjelf vara det positiva, som genom inga studier kan ersättas. Stode nu hans iare icke i en sådan beröring med den tid hvari han lefver, att hans själs strängaspel icke ackorderade med eller återljudade dess skönaste assonancer, så skulle också alla studier vara otillräckliga och icke förmå att väcka och lifva den producerande kraften. Sjelfva dissonancerna i lifvet kunna ofta verka såsom en impuls och gifva anden mera spänstighet att höja sig i contemplationens renare sferer. Att nu vilja kalla en snilleprodukt i ett efterföljande tidehvarf for konststudium, är det samma som att förneka all snillekraft och originalitet åt senare tider. Då borde äfven också alltid en efterföljande tids snillefoster öfverträffa hvarje föregående tidehvarfs, emedan hvurje efterföljande period alltid kan lägga ett plus af konststudium till den föregåendes; men ait så icke förkåller sig, visa tillräckligen en Sophocles, Dante och Shakespeare Cc. Det sanna af saken är det, att när grunden förefianes, så ljuder den som en himmelsk resonance till alla de renare tomrer, som genomsväfva mnaturcns och menniskolifvets oändliga rymder. —-Nu kommer han till min såkallade hjelteå!der för Sverge, och en obetydlighet vore det väl, om han i något hade rätt; ty att min uppssts har många svaga sidor, det erkänner jag gerna; men beklagligtvis har icke anmärkaren kunnat altrapera dem. Han fraraträder med sin klassiska definition på hjelteålder, som skulle vara den epokea, när ett siridbart, ungdomligt folk med ännu föga utbildade socigla förhållanden kämpar enadt, eller individuellt för en ren idd, icke för person eller intressen. Detta är en vanlig fros ur hvarje aesthetico-historiskt compendium, och anmärkaren visar sig styf med audras lärdom; men om vi se tll en: början buru det var med derna strid i forntiden, så torde det bli någorlunda ovis sst, om den der s. ko iden var något annat, än ett lågre intresse i de flesta fall. Börjom med Grekernas tåg efier det gyldene skinnet, och låtom oss sedan fortgå till Trojanska kriget. Guld, hämnd, plundring och roflystnad voro ideerna, som lå go till grund för dessa företag, fastän de sedan i me — ——— — — —onn-—Ä-— — ——-.-—.-— Z— ——— -Z 3 !?n2n mhr,.pnmerwnwm—ooammt!t.-nnnsv2—— — HÅ ivvas-—2-2 mnn—— ——— — 4 —— Å )?—?2 -? sin mytiska halfdager blifvit framstö ällda och besjungnva af skaiderna. Deremot vill anmärkaren icke räkna till : Grekland bjelteålder dess oddödliga sirider mot Perserna, då kampen gällde religion och fosterland, mskar och barn, för dess medbor Bare 29 OC h hvilke et tidehys arf uppI Armada Ki altan AA ot TT SL .