UU ULL YMER MID MTI A NE On SAL TISATL AA Ai TT anför här historiens vittnesbörd, som han förut helt beskedligt velat ignorera, då frågan var om folkslagens vandringar och kringflyvningar på jorden: nu skail hon vitina och afg:ra allt, och första viltneshböirdet sammansmälter. med en fråga af honom, om någonsin ett fok börjat,: såsom Amerikanerna, med att usbilda sitt praktiska Hf, ech derefter vändt sig åt det ideella? Vet anmärkaren hvad ett folks praktiska lit vill siga? Tror han icke att en högre ids genomgår det i alla riktnngar, och att således denna utbildning förutsätter religion, vetenskap och konst, så vida ett folks bildningsgrad tillåter utvectlinugen af dss sociala förhållanden. Den som visar sig så oskicklig ait fatta tingens högre sammanhang, borde icke den unde:låta att gnpa efter de högsta tonerna, då han icke äonu känner sjelfva scalan? Om icke samhället: -kall nedsjunka till sin förintning, så skall det väl hvila på några begrepp; men nu kommer det helt och hållet an på hvilka dessa äro; äro de sådana, som ligga tull gruud för föreningarna i skrädtareoch skomakars-gesällernas hårbergeh, då medger j jag visserligen, stt det står illa till med staten; men att så är förhållandet i Amerika påstår väl icke anmärkaren på fu!lt aifvar, äfven om han vill förfäkta sin rol! såsom en Fru Trollopes ifrigaste beundrare; ty då har jag intet annat svar derpå, än att han icke känner det rätta. För att bevisa sin sats kommer han med ett argumentum ad hominem om ynglingen och mannen. Se ynglingen, säger han: djerf, kraftfull, våld sam, sjudande, oregelbunden, han strider för ära, för njutniog och lif, och han bhesjunger dem; se maunen: han arbetar för besittning, för beqvämlighet; men om ynglingen nu födes ull besittning, för beqvämlighet, eller om hela hans uppfostran går ut på att arbeta och kalkylera för deras utvidgning och betryggande, skall han såsom fullmogen man, då han redan afsatt öfverskottet af kraft (sjudningen), som tillhör utvecklingsperioden, och blott har qvar hvad deraf behöfves till sjelfkonservation,. kasta sig ur den jemnvigt, hvari hans väsen kommit? Än mer: skall han utur sig framkalla elementer, som i den period, då elementerna röra sig och jäsa, icke hos honom funnits, ja, som stå i uppenbar sirid med dem, hvilka hos honom redan nått den högsta utbildning? omöjligt! och om detta sista gäller i allmänhet, bur mycket mer, när fråga skall vara om iddens utveckling ur materien? När var nånsin materien någonting dynamiskt? Hela denna djupa senscommunsfilosofi har jag gjort mig en otrolig möda att afskrifva. Jemnförom till en börjsn ynglingens karakteristik och mannens: Hvilka djupsinniga resul ater af hans anderika forskning! Ynglingen är djerf och våldsam, sjudan de och o:egelbunden, och arbetar för njutning, ära och hif och Mll slutet så sjunger han — men mannen, stackare, har spelat ut sin roll; ty han arbetar för besittning, för beqvämlighet! Det bögre lifvets ide sväfvar blott som en aftonrodnad på hans nattliga himmel, och han kan icke mera vara så varm för sainieg och rätt. Men ynglingen är ännu för omogen — dertill 1 sin vilda, oregelbundna krafi; slltså är det väl qvinnorna, som göra det stora, som historien omtalar? Hvilken förtväflig historicus! När ynglingsåldera är förbi, säger anmärkaren, så är öfverskottet af kraft borta; ynglingen har afsatt det och har blott qvar hvad som behötvrs till sje!fkonservation, Hvilken misslyckad filosofi! Hos mannen, der de högre krafterna först skola hinna till fulikomlighet och mognad, der är al!t slutadt, all: liksom i en vulkan förbrändt; han är blott ett stränglöst instrument, der det sköna, goda och sanna icke mera kan ljuda i nigra renare melodier. Det högsta vi ha på jorden i vetenskap och konst, i stat och kyrka skulle icke vara männernas verk; nej, de bafva ej mera kraft, än de behöfva till sin sjelfkonservation; men icke heller ynglingarnas, således hvilkas? Pet må anmärkaren sjelf besvara, när han finner för godt. Nu blott några ord om materiens brist på all duva , potentia, vis Åfven om vi be: trakxta den ur den vanliga synpunkten, så måste den i vår kropp såsom andens läge varelsesäte i tid och rum vara elt uttryck af denna och återspegla dess väsende. Men är anden hendling och kraft i ordets högsta bemärkelse, så är det svårt att inse hvad förbållande det skulle vara emellan hans yttre och inre, om ej det vore något likartadt som förmedlade och förmedlades genom båda. Huru en handling af rent ideel patur kunde ofvergå i verkligheten och erhålla objeciiv realitet eller tvertom, huru eit ytire kunde uppfattas och afbildes i föreställningen, det torde vara svårare att förklara, om msn nekar allt lif och potentiaton:förmåga i materien. Hela nutritionsprocessen är er sådan dycamisk series, hvarom fysiologerne veta att berätta, raen se, vår 2anmärkare har intet filosofiskt begrepp; han lefver och röres å sin duslistiska sfer, och det vore honom gerna förunnadt, helst som ingen fråga varit oss em:llen om ideens ulvecklicg i materien! — —— — — — J— ssu-rrvnvn-l.lessssssssnsaoeosvoessemwmvueojmvmeeee2eer222-1 I —— tt ---—-—-—-—-—r—r—— — A — — ——— — W-———-—--—---—CÅcÅk.o