ar han, sasom redan bälvit namnat, markvardigt lycklig. Han slösar med tankar, men sparar på ord. Med en verklig guidarehand utrustar ban sina meningar och argumenter; han ger dem, såsom Shel en gång sade om OConvels ider, knappast en flik att skyla sin sakenhet med. Intet tecken till någon förberedande ingress, några finler, maskerade anfali, något flankerande! genast då han reser sig från sin bänk, går han löst på sjelfva utgångspunkten af ämnet och lemnar den icke förr; än han åter sätter sig ned. Han är icke bland dessa menniskor, som kunna ligga på lur och liksom katten smyga omkring sitt rof; lik lejonet lägger han genast sin breda ram derpå. Det är blott hufvudsidorna af en fråga, han fäster blicken på; bipunkterna bevärdigar han knappt med sin uppmärksamhet; det fiunes minuthandlare tillräckligt i parlamentet, som girigt drifva rörelse med detaljer, under det andra, med beräknad taktik, söka dölja hufvudpunkien genom framskjutande af bisaker. Att hindra sådant ske med framgång, dertill passar aldrabäst Melbou res sammanträngda iöredrag, som aldrig släpper målet ur sigte. Hans tal höra vanligen till de kortaste, man får höra i Ofverhuset. — En icke mindre framstående egenskap hos Lord Melbourne är hans stora moraliska mod. Han vet, att xppositionspärerne äro ministerens vänner i Ofverhuset öfverlägsna och hysa den mest bestämda fientlighet mot hans administratioa och dess åtgärder; han vet, att när han vänder sig vll dem, för att tala för ett af sina förslag, så talar han till en församling, som är mot honom helt och hållet afvigt sinnad; likväl griper han utan fruktan an verket och säger rakt fram sin taska, utan alt genom slingringar eller bedrägliga, honingssöta ord söka ställa saken i en oviss skymning, eller vilja försötma pillerna. Han lägger handgripligt för deras sipne, hvad de måste hålla öga och hand ifrån. — Alla vad vända sig mot honom; det betager honom icke modet, det äggar honom till ny djerfhet. Stark i känslan ef sin saks rättvisa och tidsenlighet, tränger han utan fruktan fram i det hetaste af striden och låter icke ett ögonblick tvifvel uppstiga i sin själ, att ju till slut segren skall tillfalla horom och dem, som strida vid hans sida. Han är en af de få menniskor, som ves oxe med faran. Ju större moiståndet är, desto kraftfullare är hans beslut att öfvervinna det. Ju längre Melbournres krafter lågo i träde, i beqväm indolens,desto uthålligare visa de sig, sedan det blifvit fråge om handling. Och denna inre varaktighet behöfver en Engelsk premierminister visserligen mer än någon annan dödlig på jorden. Då jag ännu var mycket ung, (säger Hr Heine i en uppsats rörande Englands finanser) läste jag mången gång om storvizirer, som blefvo hedrade med silkessnöret. Detta gaf mig alltid mycket att tänka på. Att en despot låter utan vidare omsiärmdigheter strypa sin tjenare, fann jag belt naturligt. Jag såg ju en gång i ett menageri, huru djurens konung råkade i en så hafug, majestätisk vrede, att han visserligen rifvit ihjäl mången oskyldig åskådare, såvida han icke varit insper;ad i en säker konstitution, som var gjord af jernstänger. Men hvad som förundrade mig, var alltid den omständigheten, att sedan den gamle storviziren bbfvit sirypt, . det ändå städse fanns någen, som hade lust att bli storvizir. Nu, sedan jag blifvit mågot äldre och mera sysselsätter mig med Engelsmännen, än med deras vänner Turkarna, intager mig en analog förvåning, då jag ser, huru efter en Engelsk premierminisiers afgång, en annan straxt tränger sig fram till hans plats, och denne andre alltid är en man, som kunde hatva sin utkomst äfven utan detta embete och dessutom är ingenting mindre än dumhufvud. Alla Engelska ministrar, som förvaltat detta tunga embete mer än under en semestre, sluta ju på ett ännu forskräckligare sätt äm gemom silkessnöret. I synnerhet är detta fallet sedan Fransyska revolutionen; sorg och bekymmer hafva hopat sig i Downingstreet, och göromålens tyngd är knapp stt stå ut med. Fordom voro förhållanderna i verlden vida enklere och de sinnrika skalderne liknade staten vid ett skepp, och ministern vid dess siyrman. Men nu är allting mera kompliceradt och inveckladt; det vanliga statssekeppet har !tblifvit en ångbåt, och ministern har icke mera ett enkelt roder att styra, utan står, såsom en ansvarig mekanikus, under däck vid det ofantliga machineriet, undersöker ängsligt hvarje stift, hva:je litet hju, hvarigenom möjligen en stockning kunde uppstå, skådar dag och natt iden flammande ugnen oach svettas af hetta och bekymmer — emedan vid ringaste försezlse af konom den stora kitteln kunde springa sönder, och fartyg och manskap gå ull botten. Kaptenen och pas:ascrarne spatsera emellertid helt makligt omkring på däcket, flaggan svajar lugnt på masttoppen, och den, som scer bäåten skrida fram så lugnt och säkert, anar icke, hvilket farligt machineri och huru mycken nöd och bekymmer, som gömmas i dess buk. En förtidig död drager dem i grafven, de stackars ansvarige mecanici på Engelska staisskeppet. Rörande år den store Pitis ödiga död; mö my år LE ee