Aftonbladet – 3 maj 1836, sida 2

Det Norska Morgenbladet med gårdagsposten har, ibland sina nyheter från Sverge, upptagit det anförande som förre Riksdagsmannen Per Wilsson i IV enneberga afgaf till ett sockenstämmoprotokoll i Skåne, i anledning af frågan om kollekten till Riddarholmskyrkans återupbyggande, och bifogar dervid i en not följande reflexioner, som vi anse i hög grad fortjenta att meddelas äfven åt Svenske läsare. Så obetydlig denna sak än i sig sjelf kan vara,? yttrar den Norska redaktionen angående ifrågavarande kollekt, så griper den icke dess mindrein i de högsta menskliga intressen. Det är striden emellsn den gamla och den nya tiden, som också här framträder under afgörandet af en fråga, huruvida nationerna, på nytt födda genom en förvärfvad frihet, skola kraftfullt skrida framåt, häftande blicken på framtidens förhoppningar, eller om de, bländade af den magiska underbara färgglans, som man söker att utbreda öfver forntiden, skola endast vända ögat emot denna, och bedrifva afguderi med den och dess minnen. Denna sednare riktning har ett stöd deri, att den framstår såsom en motsats till den så mycket omskrifoa och omskrikna realistiska tendensen, man vill upptäcka hos den förra, samt ofta förblandas med sinne för skön konst och vetenskap. Den har derföre i allt slags efteraperi och belletristeri (Skiönaanderi) en trofast allierad, som af ifver för konst och smak, och utan att göra afseende på förhållanderna, ofta icke drager i betänkande att utskälla (ut, skjelde) sitt folk och sitt fädernesland — naturligtvis af pur omsorg för dess heder. Hvar och en torde erinra sig, huru långt man äfven hos oss har gjort min af vrykisgtg ) Detta ord är svårt att öfversätta på svenska. Rättast skulle det utan tvifvel återgifvas med benämningen Heimdallism, det vill säga en egen art ästethiskt koketteri, som anser frågan om en musikstump, en bit stentryck eller ett lyriskt klingklang för den vigtigaste af samhällets angelägenheter, och klagar öfver, att tiden nu börjat befatta sig med politik, det vill säga, med nationernas största och närmaste intressen! Endast uti en riktning åt detta båll och en viss hypochondri kan man också finna förklaringen, att en stor poet och dessutom en religionslärare, i ett annars mästerligt skaldestycke upphöjer en Gustaf III, den Konung, som mest demoraliserat sin nation, och som, i likhet med den vanryktade Påfven Alexander VI i Rom, lät liderliga skådespel med nakna fruntimmer (Messalina) uppföras i den intimaste hofkretsen, samt under slutet af hvars regering det hörde till goda tonen, både bland noblessen och vid Skeppsbron, att hvarje fru skulle hafva sin deklarerade amang.