Aftonbladet – 29 april 1836, sida 3

sta gången den 31 Oktober och vittzade då, Månsson: att ban rörande mig icke kunde meddela nägon upptysning; Rosengren: att jag vid tillfället varit behjelplig ati burtföra gods, som efter visitalioners början fanns på ställe, men likväl icke blivit taget i beslag, samt ait jag skuffar folket, så att detta åter skuffåt Agren, som på sådaut sätt blifvit ofreaad. — På jiramstälsd fråga, förklarade dock Rosengren sig icke med säkerhet kunua upplysa, huruvida jag vid tillfället deltagit i varors undanskaffande eller icke, men, endast törmodade att sä hade skett. så stod bevisoingen emot mig ull den 17 November, vå samma vittaen j andra gången hördes och berättade, att jag i synnerhet varit den, som vid til.fället framtagit Varorna, hvilka af andra personer bortfördes; hvaremot fosengren iu äterkallade sin förra uppgift, att jag deltagiti Kustsergeanten Agrens ofredande. — Det är om de i ascsse vittnesmär förckommande raka motsäge ser, som Kådbus Rätten yttrar att de eadast äro tillägg och förtydliganden. Mem tydligare har också Rådhus-Ratten billigtvis icke kunnat säga mig, hura Radhus-Rättens bebandlingssätt förbäller sig tll lag och rättvisa. — När Mårsson den ena dagen icke vet riagaste omständ gh t, att lägga mig till last, men ena annan dag, tvenne veckor efter den förra, utwålar mig såsom hu fvudman för ätalade brottet; och nä. Rosengren pabördar mig, att vid tilifället hafva bortfört varor samt ofredat undersökningsmannes, men återkaliar än den första, än den andra af desse uppgifter, samt sluteligen vidhåller den första, oancedt han b-stämdt förklarat sig icke hafva sett, men endast förmodade, mig haf.:a brotiet föröfsat; månne man då icke ha: skäl, att förkasta deras vittnesmäl,shvaraf odisputabelt antipgen den ena elier andra uppg fleu måste vara vsannisg? — Öch hv:m ar väl så blind, att icke se planen i vittnesmålens omskapnirg den 17 November? Jag vill häraf nämna blott en enda omständighet. Vittnen hace den 31 Oktober kerättat, att de varor, som af Gesällen Svenonins skulle bafva burtförts, icke blifvit tagne i beslag, men funnit; på stäliet, sedan sgren tillkännagifvit sin afsigt, att förrätta undersökning. Nu den 17 November hette det deremoti vittnesmålen: att Agren vid visitationens början förklarat, att ban gjorde beslag på allt hvad gods som fanns jå kramkammären m. m. Förmodligen har man först unde.er vittnesmälens anatomissera.de, kommit att fundera på de olika straffbestämmelser, som inanehållas i 4r cch 42 SS. af Kungl. förordningen den 9 Novemher 1830. Ha tyckes åtminstone knuten kurten kunna lösas Evär na Mansscns och Rosengrens baltande vittnesmål ingatunsa gifra den lagliga visshet om sanningen, som erfordras, för att fälla en auklagad; då desse vittnesmål, långt sfråa att understödja; af något annat vittnes berättelse, tvert-;m ssilja sig från alia de vid tillfäliet närvarande och så:om viitnen hörde personers uppgifter; och då härtill kommer, att Månsson och Rosengren, sjelfve vid tillfället slagne och misshandlade, desto heldie måste såsom målsegande betrzktas, som det på sådant ofredande följande urbota ansvar icke får den brottslige efterkänkas, hvaraf följer, att de icke bort såsom skicklige vittneu godtännas, ätven om de i följd 2f Handlanden Krooks åtal, .cke redan från början af x1ålet varit parter deri, behagade Höglofl Kongl. Hof-rälten finna, att jag icke såsom i öfverklagade utslaget untages, är förvunnen, att vid ätalade tillfälle bafva med varors bortförande biträdt. j Men äfven om jag till en sådan förbrytelse vore saker, skulle dock det af Rådhusrätten mig ådömde ansvar sakna grund i Jag, Oansedt förbättringen i andra upplagan af kustbevakarnes vittnesmål, är dock under ransainingen vordet tillförlitligen utredt att, vid undersökninvgstillfäilet, beslag icke skett på annat, än det i Agrens säck nedlagde gods, och att de på hyllorna i kramkammaren förrarade varor, hvilkas nediagande mån velat pådikta mig, icke ens blifvit undersökte, mindre i beslag tague. — Det ansvar, som, ifall! brottet ä min sida egde rum, lagligen borde drabba mig, kunde således icke stegras öfver dei 41 S. af ofran åberopade Kongl. förordning stadgade böter. — Jag vågar anhålla, att Höglofl. Kongl. Hofrätten, med afseende på detta förhållande, täcktes i särskildt utslag förordna ow mitt lösgifvande ur häktet, som Rådhbusrätten utan ringaste laglig anledning mig ådömt — Betiäffande Rådhusrättens öfriga yttrande 2ngåiende verkan af vittnen Sjöströms och Stenbecks uppgifter, :å hade Rådhusiättenöblott behöft påminna sig innebållet af sitt eget protokoll föregående dagen, eller d. 10 innevarande månad, hvaraf Rådbusrätten kunnat inhemt2, att tyenne vittnen, Konsuin Hemberg och Handlanden Martinell afgifvit berättelser, som fullkomligen vederlägga förstnämde uppgifter. Hvarken kustbevakarne. Ag-n och Spaak eller Tullfiskalen Zellinger hafva, genom mitt förvållande, blifvit några kostnader åbragte; hvadan och då målet icke är af den beskaffenbet, att kostnadsersättning deri lagligen kan ega rum, jag hoppas befriclse från de mig å!agde utgifter så väl till nämde personer, som till Rättens ordförande och ena ledamot. Efter att sålunda hafva anfört min klagan i denna sak öfverlewnar jag, med oskuldens tryggbet, densamma i upplyste Domaxes bänder, öfvertyged tt Ära och Sanning skola emot list och lögn bestå: Ystad den 31 Mars 1836. S. M. Gulin.