Aftonbladet – 28 april 1836, sida 3

TEATER. Guldkorset. Komedi i 2 akter. Från Fratskan. O, de charmantia flickorna vid tjugotalet! . . . . I månskensstundens magiska glans, i skymningens förtroliga timma, i de doftande jasminernas svala skugga, vid den vinterliga brasans trefliga glöd, huru älskvärd deras naiva språksamhet, deras hjertliga skämtan, deras innerliga ömhet! Men . . . det gifves stundom i mannens lif vissa ögonblick, serdeles påkostande ögonblick, då för omständigheternas kraf ham måste göra sig blind och döf för så mycket ämabelt, då han, — de sköna förlåte oss! — skulle önska så långt bort, som pepparn växer, dessa hulda purpurläppar med deras kyssar och böner, dessa blåa ögon med deras vältelighet, dessa hjertrörande suckar, dessa bevekliga diminutiver, dessa: Di ligustri, di gigb, delle rose, Lente ma tenacissime catene.? Den vidiberömde Romerska fältkaptenen Coriolanus t. ex, befann sig i ett sådant olycksaligt predikament, då han för de sköna Romarinnornas böner mnödsakades uppoffra sina lysande plsner mot de sju kullarnas stad, Den goda värden på Hvita hästen, ett landtligt herberge, jag minnes ej i hvilken kommyn uti Frankrike, var Lkaledes i samma belägenhet omkring tretiden en viss dag i en viss månad är 1812. Den unga värden på Hvita hästen var vid denna tiden en nybörjare i sitt yrke, utan förmögenhet men med gladt mod, och sysslade i allsköns lugn och trefnad med sina ankare och pokaler, då en vacker dag det anländer ordres till byn att årets szonskriptionsskyldige oförtöfvadt skola vandra från bus och hem, för ait följa den store Kejsaren mot Muskoviten. Guffar Guillaume på Hvita hästen hör till dessas antal. Nu är Fransosen i allmänhet, såsom salig Landshöfdingen Rosepr stein sade, alltid en butelj framom anrat folk, och en värdshusvärd tyckes böra vara det in spece. Också har herr Guillaume inga långa betänkligheter, utan är i ögonblicket redebogen att utbyta muskaten mot musköten. Men den goda mannen har en syster, allmänt känd under namnet af den sköna Christine. och hvad mer är, han hav en fös md. Hur skulle de hulda barnen kunna släppa ifrån sig en så kär bror, så oskattbar fästman, som den fryntliga Herr Guillaume i koribyxor och skor och s:rumpor? de bestorma honom med böner atc bar ej måtte gå ut i fålt för at bli ihjälskjuten, de tränga honom in på lifvet med skäl och räsonnemsnger och förslager af alla arter. Men, min gud, äran! hvad gör man icke för äran? och dessutom, man låter icke skjuta ihjäl sig, man kommer hem som general, grefve, hertig! sådant kan ändå för en vårdshusvärd vara någonting som klingar; för resten är herr Guillaume en alltför välbildad man och har för godt bröst, för att kunna taga sin tliflykt till en lär karattest. Den sköna Christine är emedlertid outtömlig på förslager, för att få behålla sin bror. Hon går slutligen ända derhän, den ömma systern, att åt den,