Aftonbladet – 27 april 1836, sida 3

i den Kongl. logen, utan på främsta bänkraden, blott 2ne bänkar framom den der jag satt. De trenne furstinnörne uppvaktades af sina kammarherrar; bland dessa fästade sig isynherhet min uppmärksamhet vid en som höll på armen Drottningens kappa, hvilken var af siden, garnerad med en dyrbar pelsbräm. Han var en man af ganska ädelt utseende, med någonting klassiskt i sin hållning och af blek ansigtsfärg, hvilken stack mycket af mot hans svarta, sorgfälligt putsade mustacher. Hans mörka. svarta öga hvilade matt under ögonlocket, men syntes dock mäktigt att blixtra upp och tända. Hans enkla svarta drägt, utan annan prydnad än den gyllene nyckel, som hörde till hans embete, svarade mot enkelheten i hela hans väsen och person. Man sade mig att hans namn var Munnoz. Det var omöjligt att icke anse honom för en högst lycklig varelse, då han innehade en sådan befattning hos en så älskvärd person. Fastän spelet på theatern var det bästa jag ännu sett i Madrid, fann jag dock vida större nöje i att betrakta Drottningen. Hennes hufvud är fint bildadt, de små nätta öronen ligga tätt mtill på båda sidor — i sanning de första öron, som frapperat mig genom sin e-:na skönhet; hennes hals är svanhvit och utan fläck, ädelt formad, och vid hvarje linie tilltagande i skönhet och behag, till dess den, till åskådarens harm, försvinner under klädningen. Men framför allt, när hon ibland vände på bufvudet, för att se och helsa på damerne, som sutto omkring kenne, lyste ett så vänligt leende ur hennes ansigte, strålade det så af godhet och behag, att mitt hjerta hyllade henne, icke såsom den höga Drottningen, utan såsom den utmärkt älskvärda qvinnan.