Aftonbladet – 27 april 1836, sida 3

Uddewjalla d. aa April. Läsaren torde erinra sig, att vi förlidet år vid Pingsttiden i vårt. blad berättade, att en gammal Trädgårdsmäåstare från Dahblsland, som Pingstafton på eftermiddagen hemvandrade från staden, blef på Borra landsvägen öfverfallen och slagen samt frårröfvad en plånbok med inneligande 10 Rdr Rgs tillika med något silfvermynt. i so. Bofvarne som föröfyade våldsgerningen voro tvenne, i flere år illa kända och för allmänna säkerheteu i orten farliga personer: Lars Jacobsson i Kärra och Olof Eriksson i Skamlösa (namnet på den sednares hemvist tycks vara ganska karakteristiskt.) Af anledning som är oss obekant bäcktades och tilltalades bofvarna ej förr än sistl. höst vid Lane Härads tingsrätt, inom hvars område brottet föröfvats, ehuru 3:ne qvinspersoner i tillfället tillädeskommo, tvilka, vid den öfverfailnes nödrop, skyndade fram. Desse hafva vid flere ransakningar, som sedermera inför bemälte domstol blifvit hållne, ej kunnat intyga ånnat, än att de vid framkomsten till stället sågo de tilitalade ligga öfver den röfvade i landsvägsdiket, hvilka vid vittnenas ankomst sprungo upp, då den röfvade befanns vara slagen och blodig. En mängd andra vittnen bafva i målet varit inkallade, men hvilka alla ej hadesig något i saken bekant. De omstäudigheter sora således mot brottslingarna förekommo voro alltför ringa att leda till deras fällande, åtminstone hvad sjelfva hufvudsaken eller rånet beträffar Först nu nyligen tycks det, som den slumraude Nemesis vaknat och på bofvarnes ryggtaflor vill betala den skuld för hvilken honlänge bos dem häftat; och derföre hafva deatttacka en Båtsmans, för att tala med Hollberghonette ambition. Nämnde Båtsman, boende i närketen, hade nämligen isin släpmundering, trasig ocb barfotad, så som ban helt ogenerad plägar sitta hemma i stugan, begifvit sig en genväg genom skogen ned till sjön för att bada; ankommen på eti gärde vid landsvägen och just i det han var i begrepp att gå tvärt öfver densamma, blir han varse de tvenne tilltalar de, gående på vägen, i sällskap med den sedermera af dem röfvade. Nu drefs vittnet af den ofvanförmäldte honnette ambitionen eller, som han sje!f uppgifvit, emedan han var så dåligt klädd, att han ej ville af dem blifva sedd, att lägga sig bakom en buske, från hvilket gömställe han straxt derpå såg huru målseganden af sitt sällskap öfverfölls och misshandlades, samt huru den ene af dem, eller Lars Jacobsson i Kärra, ur den öfyerfallnes ficka uppdrog en plånbok, eller hvad han med säkerhet märkte, något som liknade en bok. Fruktan att de tilltalade eller deras slägtingar skulle hämnas, i fall han mot de förra uppträdde som vittne, hade hittills afhållit honom att anmäla sig som sådant; emedlertid hade han ej kunnat bevara hemligheten bättre, än att den blifvit bekant, och han tillfölje deraf blef som :vitne i målet instämd. Utgången har visat att den manhaftighet man eger skäl att fordra hos en Båtsman med så ömtålig hederskänsla, omsider, då det gällde, uttagit sin rätt och besegrat den räddhåga. (hvilken väl var egentliga motivet) som . dref honom att i farans stuod retirera bakom busken. (Uddevalla Veckoblad.)