ter, som denna moderna recensionskonst hvarje dag gör inom esteukens verld, äro i sänning icke mindre förvånansvärda, än de nya upptäckterna i månan, hvilka väckt hela den läsande verldens beundran. Samlingen deraf skall en gång sysselsätta mer än en antiqvarie, och vi kunna blott antyda en oändligt ringa del deraf, som för ögonblicket erbjuder sig åt minnet. En sådan recensent upptäckte en gång, att Oelenschläger var en slät, dramatisk författare, men deremot en stor lyriker, och hela Europa föll dervid, som man säger, i farstun, men i synnerhet har Danmark ännu icke återkommit från sin förvåning, och Danska theatern har ännu icke hunnit utgallra hans Iakon Jarl, Axel och Walborg, Palnatoke m. fl. utan dess publik är förhärdad nog, att anse dessa och några deras syskon för det bästa af hvad deras, och kanske det nuvarande Europas dramatiska poesi frambragt. — Vidare såg man en konstdomare gifva unga skådespelare reglor för gesters förfärdigande, och dervid såsom allmän princip fastställa, att sjelfva bålen af kroppen aldrig fick röras. Vi ha hört sägas, att några theater-direktioner, undergifna detta orakelspråk, köpt sig ett parti träddockor, hvilka, såsom man vet, aldrig röra kroppen, : ehuru de, lydiga tråden, rycka på ben och armar, och fastställt dem till mönster för de unga sujetterna, att bilda sig efter. — Likaledes befanns det en gång i en recension, att H:r Sångmästaren Berg, genom sin sångarekonst, tillkämpat sig besittningen af några högre toner, än dem naturen gifvit honom. Man döme om alla verldens sångmästares förvåning vid denna upptäckt! De hade hittills gjort den erfarenheten att, under bemödandet att vinna mjukhet och strupfärdighet, sjöngo eleverna icke sällan bort en eller par toner i höjden, samt klangen och styrkan i de öfriga. Nu deremot, då det befunnits, att man kan genom konst kämpa sig till besitningen af några högre toner, ha de 5eslutat afsända en deputation, icke till sångaren, som sjelf ej lärer veta något derom, utan till konstdomaren, för att anbålla om meddelandet af hans arkanum, hvarvid de blygsamt lofva åtnöja sig med att få lära, huru man tillkämpar sig blott en enda ton mer, än den stjufmoderliga naturen beskärt. Det är icke troligt, att deras begäran afslås, ty en sådan upplysning är blott små ting för denna kritiker. Han vet väl mer än det. Det hände sig en gång, att en py sånglärare blef antagen vid en teater. Ett par dagar derefter gafs på samma teater Vattendragaren, och besagde kritiker märkte genast hvilket valgörande inflytande detta engagement haft på sujetterna, emedan pjesen gick ovanligt väl, ehuru det var ett faktum, att sångmästaren icke sjungit en enda takt med någon af de deri uppträdande. Det bör ej öfverraska någon, att denne person anser sig sjelf för den ende grundlige domare både inom litteraturens och konstens, om icke också vetenskapen område, lika litet som att han anses så af många, med undantag af konstnärer och vetenskapsmän, som le åt den inbilska narren. Allt sedan Moses tid hafva inga större trollkarlar gifvits, än vissa af våra recensenter. Skrifrer, uppfyllda af vanvett, förvandlas af dem till poesier af djup betydelse, filosofisk åskådning m. m. hvaremot andra, som ega förstånd, plan, godt språk och någorlunda tanka, kastas i skräpkammaren. Den högsta sopranen vid en sångscen förvandlas, med ett penndrag af dem, till en Alt, som ej bör användas till något annat och följaktligen inga höga sopranpartier sjunga: vid den theatern ; den bästa sångaren dervid afkläda de obarmhertigt de höga tenerna, och behaget i de öfriga; å andra sidan skänka de savoir faire åt en skådespelerska, som 1 20 år saknat just denna egenskap, samt meddela lika ädelmodigt privilegium, att alltid ses med nöje, åt aktörer, som äro vidriga att både se och höra. Ja, de gå ännu längre. De göra Gluck på sin döda mull till en stympare, och tillåta knappast någon annan höra honom med nöje. I synnerhet finna de Armide vara den svagaste af hans kompositioner. Ja, de behöfva icke ens känpa en musik eller hafva hört den exeqveras; de döma derom a prieri och, man kan försäkra det, lika grundligt som eljest. De upptäcka, till följe ar sin inre åskådning, att en sujett, som de icke hört, kommer att öofverlemna sitt sångparti, som de icke eller hört, åt en annan, som ännu ingen hört, och besluta, att dervid