Aftonbladet – 9 april 1836, sida 3

hvitbetorna, och på en sådan utdragning äro olla operationerna vid tillverkningen riktade. Af denna orsak kan sålunda på intet vis vinnas mera socker ur betorna, än som :innehålles i dem. Som redan anmärkt blifvit, är sockerhalten ganska olika, från 3 tull 13 procent. Socaret befinner sig 1 hviubetan i samma tillstånd som i sockerröret, nemligen upplöst till saft, och i beggedera plantorna biandadt med andra växtämnen. Dessa sednare utgöras mest af galläppslsyra, växtägghvita, extraktartade substanser, och sjeliva växttågan, utom flera salter, samt våttnet, som utgor den förnämsta — beståndsdelen eller ifrån 80 till 82 proc. Vid fabrikationen kommer det sä!edes hutvudsakligen an på att utdraga detta socker så fullkomligt som möjligt, sedan rena det från de främmande ämnena, och slutligen bringa det i krisiallisatioo. Hvad beträffar utdragandet af sockret, har i Frankrike af Hrr de Dombasle och Beaujeu :bhfvit införd en method att verkställa denna extraktion medelst varmt vatten. Detta synes visserligen i första ögonblicket vara någonting sär deles lätt utförbart, vid närmande betraktande befinnes saken likväl sina svårigheter underkasiad; ty för det första år apparaten dertill temligen komplikerad, för det andra måste den oafbrutet vara i gång, natt och dag, och för det tredje är den på sådant sätt vunna saften mycket lätt utsatt för att hastigt skämmas. Af dessa orsaker har man också redan för det mesta öfvergifvit extraktions eller macerationsmethoden, och åter tagit till den gamla, må vara mera besvärliga och kostsamma, men i alla fall vida säkrare pressningsmethoden. På hvad sätt och i hvilken qvantitet sockersaften nu än må hafva blifvit vunnen, så är den alltid vrenad af en betydlig mängd biämnen. For saftens rening från dessa beståndsdelar, äro mekaniska medel icke längre tillfyllest, utan man måste taga sin tillflykt till mera ingripande reagentier. Härtill, liksom vid beredningen af sockerrörssocker, är kalk ganska tjenligt. Likväl verkar icke detta substans på alla de fftämmande beståndsdelarna, och hvad som till en del ligger i vägen för dess användande, är att dess verkan, till följd af hwitbetornas föränderliga neskaffenhet, blir mycket osäker, och endast under en öfvad hand kan göras fyllest ändamålsenlig. Kalken utgör dock i alla fall det första vehiklet för saftens renande, och blott i de fall, då dess verkningskrets blifvit inskränkt genom betornas förändringar eller egendomliga beskaffenheter, blir det nödvändigt, att dermed förena andra medel, Saftens behandling med kalk kallas klarning, och detta med all: skäl. I stället för att, som förut, ha en svart, otäck färg, blir saften genom denna operation klar som vin, på samma gång ett mer eller mindre kompakt koagulum derifrån afsöndrar sig, innehållande de flesta af sockervätskans främmande beståndsdelar. Salterna och de gummiartade delarna bortskaffas likväl icke af kalken, utan fordras, för att ytterligare afskilja dessa ämnen, flera andra operationer, dels mekaniska, dels kemiska; ehuru framgången af dessa ändå hufvudsakligen beror på den större eller mindre fullständighet, hvartill den första klarningen blifvit bedrifven. (Forts. e. a. g.) OO OO AA RR SA nn nd