Svenska Akademiens Jubeleller som det i Dagbladet kallas, Sekularfest, i går afton, bivistades af D. D. M. M. Konungen ooh Drottningen, D. D. K. K. H. H. Kronprinsen och Kronprinsessan, samt en större samling åhörare, än vi någonsin derstädes sett, och hvilken var så talrik, att ej blott läcktaren öfver Kongl. Familjens tribun måste upplåtas, utan sjelfva Sanctuarium, det afstängda skranket, måste inrymma några stolar för andra, än de invigde. Anmärkningsvärdt nog, funnos inga flere toma platser i salen, än de båda hedersbänkarne och några fåtöljer. Af Akademiens ledamöter voro närvarande: H:r Biskop Wallin, nu varande Direktör, H. Ex. H:r Grefve Lagerbjelke, H:r Friherre Brinkman samt H:rr Walerius, Ling, Enberg, Grubbe, Geijer och Beskow. Direktören tillkännagaf sammankomstens anledning, i ett tal, som hufvudsakligen innehöll en apologi för Akademien, och en liten varning åt tiden emot dess utflygter och öfverdrift. Sekreteraren uppläste derefter ett utdrag ur Akademiens meritförteckning, eller en berättelse om dess underliga öden, och en redogörelse för dess åtgärder och verksamhet. Högst intressanta voro de deri förekommande detaljerna om äreminnet öfver Torstensson, och de öfverläggningar inom Akademien , som föregingo dess belönande. Dessa öfverläggningar voro icke endast smickrande för den krönta författaren, och sjelfva Akademiens beslut om hans skrift var icke eller blott berömmande ; men Gustaf var för mycket Konung att hysa någon småaktig litterär egenkärlek, eller åtminstone att låta den inflyta på Monarkens handlingssätt, och hans ynnest mot sina granskare blef icke mindre derföre att de tadlat honom. i I hög grad hedrande för Akademien var valet af Silfverstolpe till ledamot, icke blott derföre, att han blef det, utan för det Reuterholm icke blef det. Den allsmägtige gunstlingen önskade nemligen till sina öfriga titlar äfven lägga: En af de Aderton. Van att se sin önskan genast antaga egenskapen af lag, mötte han här ett motstånd, som han måhända aldraminst väntat från detta håll. Af Aderton väljande föll blott en enda röst på Reuterholm. Denna motsträfvighet bestraffades med akademiens upplösning, som fortfor ända till Gustaf Adolfs anträde till regeringen. Den ädla sjelfständighet, bon härvid utvecklade, är ett af de vackraste, kanske det vackraste draget i hennes historia, och förtjenar verkeligen att tagas ad notam både inom vittra och andra samfund. Efter en framställning af de principer, som ledt akademien vid bedömande af litteratörer och litterära arbeten, uppgafs att 60 utmärkta personer sett: sina äreminnen uppresta af Akademien, dels genom de årliga minnespenningarne, dels genom belönta f prisskrifter.