I Parisiska Vetenskaps akademiens sammankomst den 29 Februari, anförde Hr Arago åtskilligt ur Hertigens af Ragusa berättelse om sin resa i Orienten, i synnerhet några detaljer rörande baden i Kukurli i Bithywen. Dessa hafva en temperatur af 84 gr., under det att de hetaste källor i Europa, de i Chaudes Aigues, endast hålla 80; Hr Jouannin, som år 1825 mätit vattnets temperatur i Kukurli, fann den 87 gr. på Celcii tbermometer. I Brussa såg Marskalken Marmont (Hertigen af Ragusa) en menniska länge qvårstanna i ett bad, som höll ända till 78 graders värme. Om Egyptens klimat anmärker författaren, som kommenderade i nämnde land ifrån November 1798 till slutet af Augusti 1799, att han blott sett det regna en evda gång på 30 eller 40 dagar. För närvarande reguar det hvarje år från 30 tll 40 dagar, och om vintern varar regnet stundom fem, sex dar å rad, från hälften af Oktober. I Kairo, hvarest några regadroppar fordom voro en sällsynthet, reguar det nu om vintern 13 till 20 dagar. Man tror, att denna klimatiska förändring, är ett resultat af de ofantliga trädplanteringar, paschan föranstaltat, ty man berättar att han nedanför Kairo låtit med träd plantera mer än 20 millioner qvadratfot jord. — Motsatsen har åstadkommits i Ofra Egypten genom trädens och skogarnes uthuggning derstädes. Marskalken sag i Thebe en gubbe, 122 år gammal, men hvars minne ämnu var ganska väl bibehållet, och denne berättade bonom, att det för 80 år sedan gavska ofta regnat i Öfre Egypten, och att Libyska och Nubiska bergskedjorna, som bilda Nil-dalen, då voro betäckte med träd och buskar, som beskuggade de betesmarker, hvarpå Araberne drefvo sin, boskap; men man har nedhuggit träden, och genast hade regnet upphört, och betet förtorkat. Afven Pococke berättar i sin resa (1738) att hän flere gånger i Öfre Egypten nödgats inställa sin resa i anseende till reguskurarne. I den öken, som Marskalken genomfor, för att begifva sig till röda hafvet, finnas blott några få ställen der en torftig vegetation visar sig. I regniga år gifvas bäckar och dalar som man kan odla, och då komma Beduin-Araberne att lägra sig der, beså och odla jorden. Men dessa regnskurar bli ständigt sällsyntare, och betesmarkerne således ständigt torrare, hvaremot de voro förträffliga ännu för 80 år sedan, då Abadis (Ababde?) stam ditkom från Yemen, för att der nedsätta sig. De träd, som då stodo der, hafva nu nästan helt och hållit försvunnit, och eburu Abadis, som utgöra 3000 menniskor och äga 10,000 kameler, innehafva en landsträcka af 4 quadratmil, skulle de likväl icke der kunna lefva, om icke Paschan i Nildalen anvist dem en särskildt betesplats, hvarest de numera också beständigt vistas. Det synes häraf, såsom om trädplanteringar skulle hafva en ofantlig inflytelse på ett lands klimat och en jords växtlighet. I —wJpJJLVkhk— innen