Aftonbladet – 5 april 1836, sida 1

aro Inga deklamationer, och om de oltentligen förolåmpas i en censurerad tidning , så bör regeringen derföre fordra upprättelse. MM nn nn ——LLEN FÖRMÄTEN KÄRLEKSFÖRKLARING. De Londonska bladen publicerade nyligen ett besynnerligt dokument: ett bref till Drotining Marias af Portugal nya gemål, Prinsen af SaxenCoburg, före bilägret, från en kavallerilöjtnant vid namn de Sousa Canavarro, dat. Coimbra den 10 Januari, hvari bemälte löjtnant gör åtskilliga invändningar emot Prinsens förmälning, på grund af förmenta äldre anspråk på Drottningens ömhet. Löjtnanten lärer vara litet vriden, och har, såsom många andra tokar, fått kärleksgriller i hufvadet, hvilkas föremål hans fåfänga föranleder honom att söka i sjelfva Drottningen. Denna omständighet Synes just icke så mycket att undra på, då man vet huru lätt det är, alt blifva försatt i extas af blotta åsynen eller. en vänlig blick af en kunglig person, af hvilket kön som helst; men enligt hvad the Times åtminstone påstår, skall hela brefvet vara författadt i London af några Migueliter, och den vridna löjtnantens namn således falskeligen ditsatt, när brefvet först, serskildt tryckt, utspriddes i den diplomatiska och hofcirkeln derstädes, allt naturligtvis för att nedsätta Donna Maria i opinionen. Skriften är emellertid kuriöst nog sammansatt, och lyder sålunda: Till Prins Ferdinand August, af Sachsen-Coburg. Coimbra d. 10 Januari 1836. Min prins! under bördan af de missöden, som trycka mig till jorden, med förtviflan i min själ, vågar jag vända mig just till honom, som står i begrepp att åt mig blanda en fördesflig giftdryck, hvars tillredande fykler mig med fasa och bringar mitt förstånd i förvirring. Ja prius! till eder vänder jag mig, ull eder, som från Tysklands yttersta gränser rigtar doödssiöten åt tvenne hjertan, hvilka voro skapade för hvarandra — åt en kärlek, som kände sig bunden genom ömsesidiga löften om evig ömhet och obrotslig tro. Främling! Barn af nordens isiga klimat! Du kan icke ega någon föreställning om häftigheten af kärlekens passion i sodrens eldiga kjertan, der kärleken, såsom det tycktes, ville grunda sitt för jusande välde i sjelfva brännpunkten af dess mest stormande lidelser. Var derföre ädelmodig nog och lyssna till en bekännelse, som måhända blir den sista i min lefoad. Portugisare, ung och af börd, soldat och intagen af vapnens ära, jemte den, att behaga de sköra, stred jag under min unga Drottnings baner, och medverkade till hennes upphöjande på ruinerne af en störtad thron. Ack! segren skulle blitva mg dyr! lugn på sin nya thron, strålande i gloria och skönhet, föremålet för allas hyllning och för vördnadsbetygelser af ett lysande hof, der alla täflade att behaga henne, var jag den lycklige dödlige, på hvilken hennes sköna ögon oftast follo; de trängde till medelpunten, till de hemligaste vinklarne af min själ, och inpreglade i mitt hjerta de outplånliga spåren af deras makt. Snart närmade sig ömsesidigt våra hjertan, lärde att förstå hvaran, och öfverlemnade sig utan uppehåll åt den sympathi, som drog dem mot hvarandra. Från detta ögonblick började en styfmoders ärelystnad, eggad af afundsjukan hos en svärm försmådda hofmän, att störa min salighet, och beröfvade mig en band, som var mig lofvad, utan att likväl kunna slita mig från ett bjerta, Som nu var mit!. Mitt fåderneslands lagar förbjödo icke vår förening; fastmera föredraga de en sådan framför den med en utlåning. Fåfärga hopp. Oupphörligt plågad och hotsd, släpades min olyckliga älskarinna till altaret, och öfverantvardades åt en hård styfmoders broder; men himlen förbarmade sig öfver mig genom hans snara död. En ny stråle af hopp lyste för mig; det hje:ta, som tillhörde mig, kände sig fritt från sina bojor, och flög mitt till mötes. Våra löften förnyades, förbundet mellan vira själar slöts på nytt; vi sågo en framtid full af tjusning öppna sig för oss. Men plötsligt förs ö:de den onde gemus, som förföljer mig, åter blomman af mitt Hopp, och öppnade för mig förtviflans afgrund. — Min älskarinna sade mig genom sina suckar, att vår lycka var hotad, att hennes hand var lofvad åt en anvanl Prios! Ni är ännu för ung, för att kunna fatta den ån. gest, de dödsqval, som plåga en passionfull älskare från hvilken man vill rycka föremålet för hans ömhet,