Aftonbladet – 30 mars 1836, sida 3

SÄ BN) VP PA AR OMAR OSA OA oo SVR BF le Diable så renommerade Meyerbeer, då bhfvit för första gången helt nyss gifven i Paris, och gjort furore. Tidningarne äro nu upplfyllda med mer och mindre utförliga redogörelser för detta, som det påstås vara, verkliga mästerstycke. Det var sedan länge väntadt, och man förmodade visserligen alltid att det skulle vara någonting utmärkt, men det har icke blott uppfyllt, utan vida öfverträffat all föreställning man derom gjort sig på förhand. Dagens vigtigaste politiska frågor påstås till och med hafva för ögonblicket måst gilva vika derför. Poemet är gjordt af M:r Scribe. Ämnet är, såsom man af titeln kan gissa, hämtadt från den sorgligt minnesvärda Bartholomieusnatten eller det såkallade Parisiska brölloppet. En af Margaretas , den furstliga brudens, hofdamer, Valentine ar af sin höga patronessa bestämd till brud åt den unga Raoul de Nangis, en protestant, som redan länge i hemlighet älskat henne. Nu inträffar så olyckligt, alt den unge mannen en vacker dag öfverraskar sin utkorade i ett samtal mellan fyra ögon med Grefve de Nevers. Ingenting skulle kunna vara oskyldigare, ty Valentine hade blott på Margaretas befallning haft detta samtal med grefven för att förmå honom att afstå från alla anspråk på hennes. hand, om hvilken han fått löfte. Men Raoul fattar efter denna stund allahanda misstankar om att den. sköna verkligen icke är grefven ogunstig, och våagrar helt enkelt att föra henne till altaret. Detta ger anledning for det första till en utmaning af Valentines. far, som är en häftig katolik, samt sedermera till ett af Margareta förmedladt möte mellan Raoul och Valentine och en slutlig försening mellan de älskande. Detta är första uppränningen till det, som det tyckes, något lösliga dramat. Men en mängd brokigt omvexlande, lysande, gratiösa, ur folklifvet hämtade situationer äro deri inväfde, hvarjemte sjelfva den förfärliga nattens katastrof med dess orgier ech tumult naturligtvis icke kan förfela ett skakande intryck. Meyerbeer, säger man, har fulländat denna opera i en helt och hållet olika anda, än Robert le diable, ehuru den visserligen röjer lika stor talang och till och med delvis öfverträffar den förra kompositionen i formens fulländning och i ett genialiskt utförande af detaljerna. Han framträder denna gång, heter det i en skrifvelse från Paris, i alldeles nya gestalter, han skapar nya former inom tonernas verld; och äfven nya melodier gifver han, ja verkligen utomordentliga, men icke. i anarkiskt slöseri, utan hvar och när han så finner det nödigt. Afven härigenom skiljer sig Meyerbeer från andra snillrike musici, hvilkas rikedom på melodier egentligen förråder deras brist på konst, derigenom att de sjelfva låta sig bortryckas af sina melodiers svall, och sålunda mera äro slafvar under musiken än herrar deröfver. — Ganska riktigt har man liknat Meyerbeers konstsinne med Goethes. (?) I motsats mot hvad med Goethe var fallet, har endast hos vår stora maestro kärleken för hans koast antagit en så passionerad karakter, alt man ofta varit bekymrad för hans hälsa. Om denna man gäller i sanning den österländska liknelsen om ljuset, som förtär sig sjelf, under det det lyser för andra. Också är han en afsvuren fiende till allt omusikaliskt, alla missljud, och man har att berätta de kostligaste saker om hans antipati mot kattor och kattmusik. Han skulle gerna gå i döden för en musikalisk sats, om så fordrades, liksom andra för en viss trosats. Ja, om på den yttersta dagen någon engel skulle blåsa falskt i sin basua, vore Meyerbeer i stånd att bli liggande stilla i grafven och alldeles icke fråga efter den allmänna uppståndelsen. Andra påstå. att åtskilliga partier kunna uppväga Mozarts skönaste produkter, och försäkra att det efter första representationen i detta hänseende icke gafs mer än en opinion, samt att H:r Berryer och Odilon-Barrot denna afton, kanske för första gången i sina dagar, fullkomligt öfverensstämde i sina åsigter. Vi känna icke, huru stor auktoritet dessa båda herrar kunna ega såsom konstdomare; att af denna recensenternas allmänna förtjusning åtskilligt. kan afprutas, lärer väl ändå vara troligt, och operan kan visserligen det oaktadt stå öfver det vanliga. Hvad som egentligen utgör det karakteristika i denna musik, är den kontrast mellan protestantism och katolicism, som kompositören skall vetat att framställa hela operan igenom. Noter och instrumenter deltaga i religionsstriden. Orkestern är söndrad i troshat, kontrabaserna äro för Calvin, violinerna för påfven. Någonting särdeles originellt är den id, Meyefbeer genomfört i Marcels roll, en gammal huguenott, som i flerfaldiga slagtningar utgjutit sitt blod för den tro, han anser för den rätta, en arg fiende till allt hvad katolskt heter; Dans häftighet och hans naivete göra honom ömsom löjlig, ö,rsom sublim 3 han har jemt på tungan en melodi, den han lika litet kan öfvergifva, som sin goda klinga ; hela stycket igenom hör man den; det är den af Luther sjelf komponerade. hekanta höotidliga. Wp ond sv