prydnader. nerrskar otveraiut 1 det otringaholmska ioredraget kraft och allvar, Jeimte ett episkt lugn och värdighet. Sparsamt äro reflexioner öfver händelserna inströdda, men hvarje sådan vittnar om lugn och redig eftertanka. Vid utdragen af d2 sagor och berättelser, som utgora grundvalen för vår äldre historia, har Geyer som oftast begagnat sin poetiska frihet, än-afkortat, än omformat de gamlas berättelser; men alltid på ett sätt, som visar, huru förtrolig han är med de gamla sagoljudens anda, och med hvad skicklighet han vet återgilva den, äfven under förändrade uttryck. Strinnholm deremot synes gjort sig till lag, att så noggrant och ordagrannt som möjligt följa de äldre beratielserna, samt med blott de högst nödvändigaste inskränkningar bibehålia deras flumen orationis. I detta afseende synas de antika författarnes tal Hafva såsom föresyn sväfvat för honom. — Alt värdera dessa stora förtattares lärdom och kännedom af fornuhäfderna, är en pligt, hvarifrån vi kunna så mycket hellre frikalla oss, som det blifvit redan verkställd. af den lärde recensenten i Scandia. Må det endast vara oss tillåtit att anföra några reflexioner öfver den fördel historiska kritiken har vunnit genom våra sednare historiska författare. Man vet, att i slutet af den så kallade hedniska tiden, hade det wvigtigaste af vår forntids historiska sagor och sånger flyktat öfver till Island, som på visst sätt kan anses för vårt nordiska Athen. Vid alla nordiska hofven voro Isländska skalder välkomna, och svarade genom sina tillfällighets-dikter på visst sätt emot Grekiska Rhapsoderna i afseende på förtäljandet af forntidens häfder, Kristendomens införande och vikingafärdernas afskaffande försvagade mycket derna förbindelse mellan Island och Sveiige, ehuru ända till Birger Jarls tid Isländska skalder mottogos och blefvo belönade vid Svenska hofvet. Men i motsats mot Norge, hvars förbindelse med Island blef oafbruten, och hvaraf vi ännu hafva frukterna uti Sturleson Heims Kringla, blef dstra Scandinaviska halfönmera hänvist på sina egna sagor och traditioner, hvilka visserligen ej voro obetydlige, och som sedermera, enligt tidens romantiska lynne, af katolska presterskapet sammanblandades med de underrättelser deras latinska författare förskaffade dem, om Gotharnes fordna bedrifter, hvilka man allt sammanväfde med Sverige, och deraf tillverkade en konungalängd af hundradetals personer utan all kritik, hvaruti Ragvalder, Attiler, Erikar och Berikar till öf-. verflöd figurerade. Bevisen derpå hafva vi tillräckligt uti den gamla Svenska krönikan, den mindre rimkrönikan, samt flere andra skrifter från medeltiden. Afven ligga dessa inhemska traditioner till grund för de efter reformationen författade större historiska arbetena, såsom Olai och Laurentii Petri krönikor samt flere andra, ända till Christinas och Carl X:s tidehvarf. Genom den märkvärdiga fångst, som Sverige då under 1658 års krig gjorde af en hop eröfrade Isländska manuskripter, fingo Svenskarne, enligt Grundtvigs sarkastiska uttryck iuera än de kunde läsa. Emedlertid lärde de sig snart denna konst och Isländska litteraturen blef skyndsamt bekant uti Sverige, hvilket en mängd öfversättningar från Isländska skrifter intyga, som under Carlarnes regering utkommo. Rudbeckska skolans excentriciteter hindrade väl för en tid Isländskaflitteraturen att vinna fullkomligt inflytande på fäderneslandets hafder, men den segrade slutligen, och ett nytt kritiskt tidehvarf uppstod för Sverige under frihetstidens. Dess hufvudprincip blef, att antaga för någorlunda säkert i de urgamla tiderna hvad som var bekräftadt genom Isländska efterrattelser. Men härvid öfvergick man måhända till en alltför sträng ytterlighet, då man derföre åsidosatte, så väl de inhemska sagorna, som det ljus de öfriga med oss beslägiade grannfolkens efierrättelser kunna kasta på våra häfder. I detta afseende ega våra nyaste häfdatecknare den förtjensten, att hafva upptagit i den historiska forskningen en vidsträckiare krets af ider, och att åter till öfverliggning hafva framställt flera tankar och meningar, dem 18:de århundradets nyktra kritik allt for förnömt förkastade. Att forskningen härvid kommit på en mängd förmodanden och gissningar, som behöfva en lång tids pröfning, innan de med säkerhet kunna antagas eller förkastas, är oundvikligt. Man erinre sig blott de moderna försöken, aw nödvändigt härleda vår folkstam från Indiens Buddatjenare, hvarvid man gått, att söka Buddiner på alla orter mellan Ganges och Östersjön, der man kunnat få fatt på någon ort eller stad, hvars namn börjades med Bud, Baud eller Woud, äfvensom försöken, att sammansmälta Indiens fredliga Budda med våra länders krigiska Oden, då likväl andan i bådas religioner tycktes vara hvarannan rent motsatt. Men dessa twllfälliga afvikelser hindra icke, att vi icke kunna antaga, att den historiska kritiken i våra dagar genom en Hallenbergs, en Geijers och en Strinnholms förtjenst har kommit på en högre ståndpunkt. Med mycken lärdom och skarp historisk blick har Strinnbolm utvecklat de gamlas begrepp om vår mord, nn R RASAR RA AE