Aftonbladet – 28 mars 1836, sida 3

Ifrån Dresden skrifves i en Tysk tidning följande: Den 23 Februari hade vi åter det nöjet, att se på skådeplatsen ett nytt dramatiskt arbete af samma höga hand som med: csögn och sanning, öppnade en så orginel krets af komedier och skådespel. Det ädla sinne, den angenäma klarhet, den anspråkslösa enkelhet, dena djupa blick i menniskohjertat, den glada, aldrig såraade, rent sedliga, och likväl hvarje oforekommet sinne anslående humor, äfvensom å andra sidan det granulaga vidrörandet af själens finaste strängar, som än låckar till tårar, är till det liflisaste deltagande, hvilka utmärka alla dramatiska verk af samma hand, och som, både på denna, och de flesta andra Tysklands teatrar åt dem inrymma en af de ärofullaste platser, träffas åafveni Landthushållaren, skådespel i 4 akter. Det allmännaste erkännande af dess värde, bevisade huru mottaglig hvarje bildad publik är för det sannt goda och sköna. Ofvanstående notis, skrifven med sannskyldig tysk beskedlighet och undergifvenhet, visar, att de höga händerna, oaktadt det myckna handterandet af statsbestyren och den så mycket omtalade och så mycket beprisade omsorgen för millioners väl, likväl stundom hafva en och annan timma öfrig, att befatta sig med lägre värf, med dessa yrken, som icke gifva sina idkare något anseende, någon plats på rangordningen, i fall Nådens sol icke serskildt råkar blicka ner till dem, och skänka dem ett värde, som de eljest af sig sjelfva 1cke skulle äga. När emellertid en hög hand, sänker sig till detta slags yrken, adlar hon dem, likasom allt hvad hon vidrör, och man kan då vara säker, att det alltid skall finnas tillräckligt låga händer, att få deras verk applåderade och lofial skrifna öfver dem. Ett frappant exempel härpå är denna Konung Ludvigs af Bäjern poesier, hvilka väl höra till de aldra medelmåttigaste bland fantasiens skapelser, men likväl funnit en här af hungriga och smilande beundrare. Väl vore emellertid, om sanningen, i kritikeas drägt, äfven funne en väg till de höga öronen, och kunde öfvertyga deras ägare, att, om naturen icke bestämt dem till ett rum på Parnassens höjder, vinnes detta rum icke om man än med purpur belägger vägen dit, och att ett medelmåttigt eller svagt vitterhetseller konststycke icke hedrar talangen , men möjligtvis nedsätter högheten, då hon sträfvar efter en ära, som ej: var henne ämnad, och hvartill yttre. tvingande förhållanden icke kunna tjena som vrsäkt.