Aftonbladet – 28 mars 1836, sida 2

nn SVENSKARNA I NEAPEL de äldre. Måhända torde läsaren ännu komma ihog ett sorgespel, en ung anspråksfull planta som upsköt på vårt vitterhetsfält och som kallades Svenskarna i Neapel. Den späda vaxten var emellertid af en ganska bräcklig natur, och dog snart den lekamliga döden, i fall hon kunde sägas någonsin hafva lefvat. Minnet ensamt finnes ännu qvar inom några sorgsna bröst, och förr än äfven det förgår, om sådant icke redan skett, anse vi för en kristelig pligt emot den döda, att yttra något om dess ursprung, om den far, som gifvit henne lifvet. Mängden af läsare torde tro, att det var Hr Kullberg. De bedraga sig, han var blott dess fosterfar. Hvar och en vet, att han råkat komma öfver några lappar från Shakspeare, Schiller, Victor Hugo m. fl., dem han skar till efter sitt hufvud, och deraf ftrickaue ihop en drägt åt det klena barnet, hvarmed det blänkte en stund i deras ögon, som ej visste hvem det tillhörde. Men dessa läsare veta ännu icke att barnet sjelf icke eller tillhörde honom. Dess sannskyldiga fader var en annan välboren författare, som redan lemnat detta jordiska, en för öfrigt aktad man, gch som till sina vittra förtjenster lade den mera betydliga, att aldrig hafva sträfvat efter statens tjenster, utan nöjt sig med äran af att vara en god medborgare, och att idka litteraturen som ett nöje, icke som en trappa att stiga upp till yttre lycka. Det är nemligen den aflidne Hr Isak af Darelli, författare tull åtskilliga teaterstycken, som för sin tid icke saknade värde, samt utan tvifvel för alla tider skola ega ett högre, än det, som Hr Kullberg behagat kalla sitt arbete. Carl Ulfsson eller de Svenska RBiddarne i Neapel är ett af dem, och igenfinnes i 2:dra delen af hans teaterstycken, tryckt hos H. A. Nordström år 1828. Det är från detta, Hr Kullberg hemiat silt sorgespel, men hemtat det på samma sätt, som de ofvannämnde lånen, d. v. s. förändrat det efter sin fantasi och sålunda bortskämt det. Johanna af Neapel har hos Darelli samma karakter som i den nya upplagan. Här finnes en svartsjuk och ärelysten Neapolitansk Piins, som uppeggar och förför en annan mindre ilsken, men mera kortsynt; en välsinnad person, som vägrar, att deltaga i anläggningen, ett envige, som i I:sta akten hotar att utbrista i Drottnivgens närvaro, men hvilket hon afstyr; ett torneErspel, hvari Carl Ulfsson blir segrare, en utnämning till Furste åt den afundsamme, men hvarom man aldrig — får kunskap, och slutligen ett verkligt envige, hvari dock den starke kämpen icke handlöst nedgöres af den han förut besegrat, uten der han såras af en förgiftad värja, scen i thronsalen, der Carl Ulfsson utses till n i samma ögonblick, han bär dö-, Äfven här fälles den ena förrädaren hans verktyg uppoffras af den, som och hufvudmannen öfverlemnas åt böceln. Deremot har Darelli baft nog takt, att icke införa Sankt Brita 1i ett stycke, der hon kade ingenting att göra, men i stället låtit ett Svenskar utom Carl Ulfsson verkligen visa sig å teatern, i enlighet med styckets namn. Det Ipjliga fjesket. med försöken att afråda Drottnivgen från hennes giftermålsförslag, finnes icke här; Johanna bar väl denva plan, men börjar icke pjesen med att förklara främlingen sin kärlek, och fortfar ;cke dermed ailt igenom, utan beslutet kommer först i femte akten till mognad. Hennes vän är icke eller utan alla motiver trolös emot henne, utan Herr Kullbergs Violanta är här Johannas systerdotter, som återkommer från Athen, beskrifver samt en gemål åt Drottninge den i sina ådror. af hämdens. arm, begagnat honom, par Greklands betryck, och Carl Ulfsson yttrar sin önskan att tåga till det olyckliga landets räddning. I allmänhet