Aftonbladet – 26 mars 1836, sida 1

MPISIRSSARUISSSERIUISRAESSESSERSATSINGTASSESSSE SIE AE SSGE NESSER SSESSESVERGPENSEAEE upplösta kammaren, som kommit in i derna, röstade alla för den nya vallagen, sådan som ministeren föreslagit den, d. v. s. att qualifikationerne för att blifva vald till Prokurador ej bundos uteslutande vid egendom , utan att andra personer, som för upplysning, bildning och moraliska egenskaper vunnit medborgares förtroende, äfven kunde utses till deras representanter. Det är således intet tvifvel underkastadt, att ju den projekterade vallagen går 1genom. Efter bestimmelserne i densamma komma sedermera de nya Cortes att väljas, som skola modifiera det såkallade Kongl. statutet. Mendizabal påstås vara förskrackt för den anda, han förutser komma att råda i den nya kammaren, och för hvilken hans liberalism troligen ej kommer att räcka till. Att man i Madrid ansåg hans ställning såsom ganska osäker, synes af kursen på statspapperen. Ehuru dekreter nyss utkoråmit, som gåfvo statens kreditorer bättre aspekter än hittils, så visade sig dock snarare en tendens till fallande än stigande i fonderne. I afseende på krigshändelserne afhöras inga detaljer af något särdeles intresse. Enligt uppgifter i ett Engelskt blad hade Carlisterne koncentrerat sina stridskrafter i och omkring Salvatierra, eller mellan denna plats och Durango. Cordova och Evans manövrerade för att stänga dem inne, så att den enda sida der Carlisterne ej hade drottningens truppar mot sig var grän— sen från TIrun till dalarne Aldudes och Bastan , hvilka båda förklarat sig för drottningens sak. Fransyska observationskorpsen hade koncentrerat sig på gränsen till betydlig styrka, och sträckte sig från St. Jean de Luz till St. Jean Pied de Port; och det sades att general Cordova på sin regerings vägnar begärt, att Fransmännen måtte rycka öfver gränsen och besätta passen som leda från vester och söder tll Aldudes och BastandaJarne för att skydda invånarne mot Carlisternes raseri, hvilka, i fall de återkommo dit, utan tvifvel genom för— färliga massakrer. skulle hämnas folkets affall från deras sak. Med hvilken gräslig förbittring kriget föres å ömse sidor, :derpå sig man vyss ett ohyggligt exempel i den befallning, som Mina gifvit, attlåta skjuta insurgentchefen Cabreras moder. Cabrera å sin sida hämnas en med mer än Afrikansk vildhet. Han har utgifvit en dagordres, hvari anbefalles att alla fångar hädanefter utan nåd skola skjutss för pannan; att Kommendantens i Chelva, öfverster Don Manuel -Foniileras maka, samt fruvarne Cita Tos, Mariana Guardia, Francisca Urquesa hkaledes skola skjutas, jemte trettio andra qvinnor, hvilkas namn äfven uppräknas. Slutligen hotar Cabrera att på lika sätt taga hämnd på de anförsres familjer, hvilka tillåta sig grymheter mot Carlister och deras : anhörige. Frankrike. Den 12 förekom i Deputeradekamrasren amnestifrågen, på hvilken allmänna uppmärksamheten så länge varit spänd. Redan tidigt på f. m. voro alla tribuner uppfyllda. I den kungliga sågos Hertigen af Nemours, samt Donna Marias gemål och hans bror prins August af Sachsen Coburg. Flere af de utländs!e diplomaterne voro äfven närvarande. Hr Lavielle besteg törst tribunen, och föredrog tvenne peutioner, den ena om amnesti för alla, som begått poliuska förbrytelser sedan d. 25 Juli 1830, samt den andra speciellt för de fångne exministrarne på Ham. H:r Lavielle var imellertid icke vän af någon amnesii, utan fö vslog Kammaren att öfvergå till dagordningen. Sedan I:rr Sauveur-Lachapelle och Sade talat. för amne:tien,. uppsteg den nye justitieministern . Sauzet. Regeringen — sade han — ämnar imgalunda göra någon hemlighet af sina åsigter och afsigter. Hon tänker således att äfven öppet yttra sig öfver förevarande ämne. Men framför allt anhöll talaran, att man icke måtte lemna ur sigte de omständigheter, som måste utofva det mö tigaste inflytande på sättet, att vid olika perioder betrakta amnesti-frågan. Innan ännu rältegångarne för politiska förbrytelser egt rum, kunde man tala för amnesti ; men nu skulle man råka i motsögelse med sig sjelf, om man gjorde det, emedan, sedan domar fallit, ej mera vore fråga om amnesti utan nåd, och det tillhörde Konungens prerogatif att fritt och utan inverkan utifrån utöfva benådningsräatten: Och emedan ministern höll detta prerogatif heligt, så hade hen äfven, alltsedan han blifvit kallad till konseljen, trott sig. böra afhålla sig ifrån hvarje uppmaning till utöfvande af detsåmma. Dessutom kunde han icke misskänna den sanning, att benådningar i massa försvagade rättvisan, och voro vådhga för allmänna säkerheten. Benådningar borde aldrig vara annat än individuella och specieila, och blott utgå från Konungens fria vilja. Kammarea borde derföre, såvida den ville visa aktning för Konungens prerogatif, förkasta petitionerre genom att öfvergå till dagordningen. H:r Janvier fästade Kammarens uppmärksamhet dernå.: t