Så draga de vredgade Löjtnanter ut — Corinna hon:dånar i samma minut. De Köpstadsmamsellerna se med triwmf: Nu hafva de vunnit ett spel uti trumf. Corinnha förs hem, men hon tycker sig blott I yrseln att höra de mördande skott. Hon qvider:Hur Tyslig är icke min nöd, Jag röfvat från landet två väldiga :stöd! O ära, som såras igenom en dans, Det vore långt bättre om aldrig du fanns! — Men ändtligen slutas den grymmaste natt. Den sköna i fönstret. om morgonen satt, Och tänkte med fasa på sitt mankemang — Samt tyckte sig höra beständigt: pang! pang! — Men tårarne tillra som rundastegryn; Då ser hon två spöken, hvad hiskelig syn! — Då ser hon förfårad de Löjtnanter två, Som, stödde af vänner, helt vacklande gå. O, ve mig, jag arma, de svigta af sår! 3 Jag vållat det mer hon ej säga förmår. Men närmre de komma och hon repar mod: Omöjligt hon skönjer en droppa ai blod. Omöjligt de deraf ha lidit förlust; Ty såsom pioner tycks kinderna just. Men vacklande likväl och svaga de gå; Hur skall hon val detta förklara ändå? Hur skall hen förklara att blicken är matt, Och att uppå målet de sväfva besatt? — Ha! ropar hon hastigt med undrande min — -: Månn hjeltarna tvättat sin ära 1—vin? Brin.