Aftonbladet – 23 mars 1836, sida 2

nat en varning åt fabrikanterna, att grunda sina anläggningar på de mera solida grunderna af produktens godhet och förmåga att täfla med hvem som helst, men icke på prohibuivsystemets fortfarande: Fabrikssocieteten har dessutom gamska väl kännt, att under hela denna samma tid, icke allenast Kommersekolleg ium och Gene ralTullstyrelsen, utan äfven föredragande eller ministern för Handelsärenderna varit tillgifne det liberala systemet. Härtill kommer ännu, att Regeringen flera gånger i offentliga handlingar, samt jemväl genom sin oficiella organ, Statstidningen, tillkännagifvit en syftning, att småningom lossa banden af införselförbuden. Har väl då någon mera komplett digt kunnat uppgöras, än den osh de löften, genom hvilka man vill låta påskina, att personer blifvit inlockade i halsbrytande företag, eller har det väl tvertom varit möjligt att lemna en längre besinningstid än nu skett, åt dem som af farhåga för konkurensen ville draga sina eller sina förläggares kapitaler ur fabriksrörelsen? Ehuru vi ej ämnat dröja vid det speciella angåande de nu ifrågavarande tygerne, Ylle-cirkassienne och Helylleflanell, kunna vi likväl icke undgå att anmärka det hårddragna uti den argumentation, hvarigenom de Deputerade söka att få dessa tyger ansedda för kläde; nemligen allt hvad sem ordas om klädesartade tyger, ovalkade och ratinerade kläden m. m. samt den skugga som de sökt kasta på Grosshandlanden Liljewalch, för det han fästat Regeringens uppmärksamhet på den större fördelen af att tillåta dess varors införsel, somi alla fall kunde ske i andra hamnar, med författningarnas eluderande under andra namn. Alla kunna icke åtskilja sådana serskilda tyger från hvarsandra, men deremot är ingen så enfaldig, som de Deputerade här vilja till egen skam göra sig sjelfva för att förvilla Regeringen, nemligen att förblanda kläde, som utmärker sig genom valkning och appretering, med flaneller, som sakna dessa egenskaper; och nära nog löjlig måste man då finna den skilnad emellan klädesartade och icke klädesartade tyger, som de Deputerade vilja uppställa, såsom en distinktion emellan förbudet och tillåtelsen ; då det icke kan nekas, att både kasimir, frisad, doffel, kalmuck och flere andrasredan genom tulltaxan till införsel tillåtna tyger, äro, såsom valkade, långt mera klädesartade än både det cirkassienne och helylleflanell, hvarom nu är fråga. Vi vilja icke uppehålla oss vid sådana delar af utlåtandet, som att Sverige nyss har beträdt den industriella banan, då det, hvad klädesfabrikerna beträffar, är notoriskt, att landet öfver ett århundrade offrat på dem, fastän deras egentliga tilltsgande kan räknas först från den tid, förbuden började lossas, eller vid dylika barnsligheter som den frågan, om det väl är skäl, att åt utlänningen privilegiera det väl gjorda, och om åt iSverge ensamt skall förbehållas rättigheten, att producera mindre väl? när det beror af fabriksidkarne sjelfva, att just genom motsatsen häraf trygga sig mot faran af utländsk täflan. Också torde det vid invändningen angående Englands exempel, och dess tullsystem i afseende på vår trävaruhandel, vara nog att erinra, det England äfven i denna del ännu står långt framom oss, som alldeles icke tillåta införsel af något främmande jern eller vanligt trävirke, oaktadt vi ej twllverka en tjugondedel så mycket jern som Engelsmännen. Men då de med en beveklig ton anropa landets fader, att icke undandraga landets söner sitt beskydd, och att få njuta den säkerhet, hvarom lagarna dem försäkrat; då nödgas man fråga, huruvida tiandets söner endast finnas i Norrköping, om icke landets anspråk utom denna stad äfven förtjena att tagas i betraktande af landets fader; om icke den vitsordade omöjligheten att utehålla smuggleriet från våra kuster med annat än en måttlig tull, äfven förtjenar afses, och om icke den första regela i ett fritt samhälles lagar är att skydda alla, men icke någon på den andres bekost: nad? De deputerade hafva på flera ställen i utlåtandet åberopat någon onämnd statsekonoms grundsatser. i erinra oss i anledning häraf, buru en af de ryktbaraste statsekonomer som funnits, Jean Bapt. Say, på ett ställe i sina arbeten citerar ett utlåtande af sidenvafvarne i Lyon, i anledning af ett förslag af den ryktbare Colbert, att lossa en prohibition å främmande sidenvaror. Detta utlåtande är nu redan 160 år gammalt, men har till största delen en så stor likhet med det nu ifrågavarande ifrån Norrköping, som om det förra hade blifvit öfversatt på svenska; och hvad det sednare i allmänhet beträffar, så visar det tydligt, att äfven hvar för sig utmärkt skicklige, kunnige redlige och aktningsvärda personer, hvaraf fabrikssocieteten räknar ett ganska stort antal, kunna, när de komma tillsammans, låta förleda sig till anspråk och påståenden, som snörrätt strida mot den karakter de ådagalägga i sina emskildta handlingar. — VÄLLOFL. BORGARE-STÅNDET OCH NÄMan AA ARB TUITLTEN