Aftonbladet – 21 mars 1836, sida 1

Westerås d. 16 Mars. Ett uppträde af ået slag, som understundom plägar förekomma vid Långholmen, egde äfven härstädes rum sistledne Söndag. Klockan omkring 9: på: aftonen, då Slotsvaktmästärer Luhr, biträdd af tvänne slöttsknektar Östborg; och Blomqvist, skulle hålla denvardåst tvällsvistationen inom häktet, och för detta ändamål inträdde i den så kallade stora bof-arresten, blef genast den medförda lyktan sönderslagen och ljuset utsläckt af en ibland fångarne, hvarpå desse under rop af hugg, stick och slå! samfsalldt öfverföllo vaktmästaren och med eggjern tillfogade bonom åtskilliga blodviten i hufvudet. Nu uppstod en strid emellan fångarne och vakten; men som denna var de förra vida underlägsen och i det trånga rummet ej kunde med någon fördel använda sitt vapen, som var sabel, samt dessutom i sitt försvar hindrades af ett fullkomligt mörker, så nödgades den fäktånde draga sig tillbaka, hvarunder det lyckades 5 fångar, de beryktade brottslingarne Lindgren, Dyring och Rask , samt Sandberg och Strandberg att! komma på flykten. Den sjette, en skräddaregesäll vid namn Westerberg, som befann sig i samma fängelse, men vid stridens början dragit sig förskräekt undan i en vrå, blef qvar inom murarne. De, som slagit sig ut, togo vägen öfver begge :borggårdarne, begåfvo sig på isen öfver åen, och ställde sin kosa öfver Våg-gatan; men hår blefvo de tappert ernottagna af en modig och beslutsam man, Varfstimmermannen Forssell, som tillfälligtvis befann sig ute. Då denne hörde ett häftigt ropande ifrån Slottet, och tillika märkte några personer skynda derifrån öfver isepv, misstänkte han oråd, hvarföre han genast fattade stånd vid en port, och så snart rymmarne uppträdde på gatan, sporde ban: hvarföre herrarne hade så brottom och hvart de ärnade? Då han likväl ej erhöll tillf dsställande svar af det barhufvade sällskapet, hvaribsrd en också svängde sig i blotta skjertärmarnej fattade han raskt tag uti en, Lindgren, och, ehuru han af denne erhöll flere svåra knifstygn, samt dessutom på ryggen öfverfölls af Dyring, höll han dock sin män fast, till dess tvänne skeppare kommo honom till biirade). Nu blef Lindgren öfvermannad, men Dyring kom undan — dock icke längre än på ett svinhustak i en nästgränsande gård, hvarifrån han inom kort heddrogs och sattes i säkerhet. De öfrige flydde genast vid Forssells dristrga angrepp, och lemnade sina stallbröder i sticket. — Dessa rymmare, alla grofva brottslingar och de mest förhärdade sällar, sutto fördelade i de båda bofarresterna; men hade, utan att af vakten kunnat upptäckas, under golfvet gjort sig:väg till hvarandra och sålunda varit i godt tillfälle att dfverenskomma om rymningen. Detta upptäcktes af iden qvarblefne Westerberg, hvilken också bekände, att de afvekne haft för afsigt ätt komma åt vaktmästaren, samt. äfven, om tiden det medgaf, allvarligen tukta Fånvgknekten — Östborg , hvaremot Blomqvist skulle skonas, emedan han plägat förse dem med bränvin. Trädblackerne, med hvilka de varit fängslade, hade de uppskrufvat med en till dyrk formad spik, uppbränt dem, samt sedermera fördoldt dem uti den under golfvet varande minan. (?) Vesterberg, som säger sig ej velat deltaga i tfymningen, hade Lindgren ) Forssell fördes genåst till Lazarettet, der hans sår 4 — blefvo förbundse; ehuru svåra, äro de lyckligtvis icke af någon för hfvet vådlig beskaffenhet. För sitt utmärkta och beröreliga handlingssätt lärer Forssell med någon limplig belöning blifva ihågkommen.