Aftonbladet – 19 mars 1836, sida 3

Vid en domstol i Paris har följande scen tilldragit sig, som kan auses karakteristisk, icke blott för hufvudpersonen deri, utan äfven för administrationens lynne och skyndsamhet i ärendernas behandling. En man om ungefär 50 års ålder, klädd 1 en temmeligen snygg svart drägt och hvit halsduk är anklagad för tiggeri. Hem sager helt sakta sitt namn, och ännu saktare sitt stånd, som var Professor och ledamot af Universitetet Presidenten: Hur är det möjligt att en medlem af Universitetet kan komma att anklagas för tiggeri? Den anklagade. Det är något, som jag skulle frågat mig sjelf för tre år s2dan; men olyckan har sedan lärt mig att det är möjligt. . Presidenten. Jag ser af handlingarne, att ni gjert en ansökning hos ministern för allmänna undervisningen om att bli åter insatt i er beställning, men ministern har svarat, att han först måste inhemta vissa upplysvingar, och har derföre uppskjutit sitt beslut. Den anklagade. Han har likväl icke dermed upskjutit min familjs behof. Trenne barn med deras mor, som begära bröd, är ett skådespel, som inger mod, till sjelfva förödmjukelsen. Presidenten. Har Ni då ingen arnan tillgång, än den bedröfliga utvägen att tigga. Den anklagade. Jag tiggde icke; jag berättade mina olyckor, om äro stora och talrika; rorda af min berättelse, hafva några ädla hjertan erbjudit mig ett bistånd, hvaraf jag var i största behof. Jag bad dem teckna sina namn På en lista, och om aftonen knäböjde jag med min farsilj, och låt mina barn upläsa denna dyrbara lista, som blifvit för oss, likt den heliga litaman, der hvarje namn påminte om: en välgerning. Presidenten. Domstolen deltar i ert missöde; men Ni har redan tvenne gånger blifvit dömd för tiggeri; Ni hade icke bordt förnya samma fel. Den anklagade. Hungern förnyar sig hvarje dag, och hon är en lag, som talar högre än alla andra. Som den anklagade var för tredje resan . öfvertygad om samma slags öfvertrådelse, vågade domstolen icka