——-—AfAÖ -n R (Öh ;å 7 7 s!bPSOOOSVS UM UU—r nr Fr — —r—Ål pmm nmmmmmsmmmnnmnnnnmrmmrs mrmrrrrv m mw hm hm thWÄ. M lm jox mms fffjfsj sl ljmlmfmurmnnnmfmmfmmfnfmfmfkchåt ÖH ——O—lrrme— — --AA ritad rr TA nan ERP lemna ofvanstående upplysningar; men förklarar derjemte, alt jag icke tänker ingå i vidare svaromål rörande detta ämne. Stockholm den 3 Mars 1836. J. P. Lefren. Vi hadei anledning af denna skrift ämnat framställa några reflexioner, i synnerhet öfver det tillfredsstäliande och vackra uti den hyllning Hr GeneralMajoren, i stöd af egen erfarenhet, hembär åt det aktningsvärda och grannlaga sitt Konungens rådgifvare begagna, då de i allmänna ärender samtala med ledamöter af national representationen, äfven då desse icke höra till oppositionen; öfver Konungens rådgifvares ömtålighet om formers helgd m. m. samt tillika lyckönska Hr Lefren, att, enligt hvad man kan sluta af erfarenheten från sista riksdag, alla kollisiener mellaa hans och Regeringens åsigter både i anslagsoch lånefrågor numera synas hefva upphört och icke vara for framtiden att befara, Men i detsamma erhöllo vi ifrån författaren till skriften 1720, 1772 och 1809 en artikel, till genmäle af Hr General-Majoren Lefrens, och hvilken vi anse oss Jemväl böra meddela, lemnande åt läsaren sjelf, att af jemförelsen göra sina slutsatser, och erdast med den anmärkningen, hvad den sednare artikeln angår, att författaren till skriften, hvars handlingssätt vi äre öfvertygade alltid varit bestämdt af dess inre känsla, likväl synes göra klokt uti, att aldrig gå för långt in i Kapitlet om konseqvens. Denna artikel lyder ordagrannt sålunda: Då Redaktionen af Aftonbladet sannolikt villfar författarens af skriften 1720, 1772, 1809 anhållan, att hon behagsde meddela äfven läsarne af sin tidning General Lefrens reklamation, som i går var införd uti Dagligt Allehanda emot nämnde skrift, utber författaren sig, alt i sammanhang dermed, följande Erinringar må offentliggöras. Generalen medger, att en öfverläggning egt rum hos GereralAdjutanten för armcen, angående det ämne och mellan de personer, skriften omförmäler; men stöter sig på uttrycket konfrontation, i stället för hvilket han begaguar ordet: semmankomst; — medger berättelsen så väl om efterskickandet som af öfverraskningen, så väl om sitt afstyrkande att söka bringa frågan i annat skick, än hvaruti den redan genom fattade beslut då befann sig, som af något, hvilket han (ganska smickrande för interlokutören) täcks benåmna dennes rntlighet; men anvisar henne en tämligen inskränkt verkningskrets för tillfället dymedelst, att Generalen icke vill draga sig till minaes dennes frågor, utan låter samtalet föras endast mellan sig och General Adjutanten (och: hvartull då, den tredje personens närvaro?); vill att detta skall förelupit på stående fot; att uppgiften om Generalens något potentierade värma (i skriften antydd. genom den från bordet skjutna stolen) således skulle vara origtig; och synes framfor allt lägga vigt på den omständighet; att det icke skall varit isaken utan i formen, som Generalen blef tilispord, och i afseende på hvilken han, af vördnad och nit för riksdagsordningens helgd, ifrat mot förändring af besluten. Författaren skulle brista i grannlagenhet, om han ej hastade att för detta vitsordande af det hufvudsakliga af — så att säga — sjelfva stommen till berättelsen i hans skrift lika offentligt betyga General Lefren sin erkänsla. Den är så mycket lifligare, som färgen och tonen i Generalens uppsats gifva vitsordet en omisskännelig pregel af tillförlitligket i de delar, der det egnar sig till bekräftande af författarens framställning. Sålunda har Generalen nedlagt kanske till och med något mer än behöflig möda och emfas på deduktionen, att öfverläggningen angick icke sak utsn form. Det var nemligen, i frågans dåvarande skick, just formen som utgjorde hufvudsak. Derom förekommer till och med åtskilligt i sjelfva brochyren, hvilket lärer undfallit Generalen vid citationerna derutur; t. ex. sidan 271: De ministerielle, hvilka grupperat sig kring StatsRådet Nordin, lofvade guld och gröna skogar, men beledsagade af vilkor och förutsättningar, så problematiska, ehuru ganska skickligt förkladda, att bifallet af denna fraktion ledde till samma mål, som oppositionens. afslag. Rådgifvaren 1 kommandomil märkte ej snaran — — — — — blef vacklande, förklarade sin erkänsla till den person, som nitälskade för statsbidragets beviljande, men sade, att då afsigten i alJa fall vunnes, lönade det ej mödan att tända eld i sinnena, för att tillvägabringa en mindre inkrånglad