AVI GLII RA VISE 1UL HaAKTi da TIRLDge flallldtlalldi3 de, för beslutens utfärdande, ja (enligt en af Konungen nyss vidiagen, ganska naturlig och väl betankt anstalt) för deras verkställighet, det ligger i andra händer. Och det är således här man bör soka elementerna till hvad i andra länder kallas ministåre, men icke hos en i allt annat afseende, än gemom det moraliska inflytandet, kraftlös korps, hos ett orakel, hvilket endast kan gifva tecken till lif, då det tillfrågas. Det är i Utrikesministern, Hof-Kanusleren , Stats-seXreterarne, JustitieKaosleren och General-Adjutanterna, som vi se Sveriges kabinett, men ingalunda i dessa statsråder, hvilka väl smånigom måste träda tillbaka i skuggan och få sig någon extra befattning tilldelad, såsom det sket i Eugland och Frankrike. Norska inrättningen i detta afseende är troligtvis den enklaste och ändamålsenligaste, der hvarje Statsråd har sin putfölj, svarar för sitt fack af regeringsbestyren. Att sålunda till det verkliga anseendet uppflytta de persoaer, på hvilxa mödan och ansvaret hvilar ech som måste hafva ärendernas trådar i sin hand, är ett förslag, som smakar ganska illa, det är bekant. Af denna vedervilja kan man draga ganska märkliga slutsatser, då man sammanhåller den med den envisa striden mot ett verksamt ansvarighetssystem. Statsråderne — och om dem tala våra statsförfattare uteslutande — skola icke vara ansvarige för mera än det formenliga nedlåggandet af en reservation! och Statssekreterarne med de ofrige föredragande skola hållas neder, nästan såsom Statsrådets skrifvare! Planen är sannerligen konseqvent, då man vill preta bort rikets konstitutionella natur. Om Sverige skulle för Statstidningar och dylika filosofer få lefva och utveckla sitt konstitutionell: lif, så som andra lagbumdna monarkier, så kan det vara interessant nog att slå sig litetigrand på spådöm, om hvad våra Statsråder en gång skulle blifva. Ministrar kan man icke göra af dem, utan att i ganska väsendtlig måtto ändra rådkammarens grundlagsenligd urganisation, t. ex., såsom i Norge, tilldela hvarje ledamot ett departement och följaktligen afskaffa de nu befintliga föredragande. Hvad skulle då Statsrådet blifva, NB. utan ändringar i grundlagen? Vi tro oss hafva förut bevisat, att enligt den nu grasserande tydningen blifver det ett intet, åtminstone intet såsom garanti för friheten och band på godtycket, utan tvertom blott en anstalt, som gör förhållanderna sämre, än de voro före revolutionen; och en verklig ansvarighet, sådan den ligger i den moraliska förbindelsen att icke länge tillhöra en styrelse, som icke aktar på, folkets tänkesätt och önskningar, skulle leda tll intet ändamål, om den komme att uppenbara sig blott hos en rådgifvarekorps, hvilken icke har ärendernas gång i sin hand och icke kan leda dem. Utan att borttaga den eller förändra dess i lag stadgade organisation, kan denna korps icke blifva en verklig minister; och hvad kan den då blifva? hvad skall den blifva genom en naturlig utveckling af sakerna? Vår styrelse företer en egenhet, som åtminstone icke till den grad finnes hos andra styrelser, nemligen den såkallade ekonomiska lagskipningen. Det mesta af denna orimliga attribution måste väl i tidens längd skiljas från administrationen och hänvisas till siit naturliga ställe, domaremagten; men vissa delar deraf torde väl qvarblifva hos styrelsen. För de mål, som komma under konungen genom besvär (och sådana torde komma att alltid finnas), erfordras en annan autoritet, åtminstone en annan behandling, än för rena administrationsmål. Till en dylik autoritet har Statsrådet i Frankrike och Privy Council i Eagland öfvergått; och vi bedraga oss mycket, om icke äfven svenska statsrådet smånigom öfvergår till något dylikt, sedan man ändtligen hunnit begripa orimligheten deraf, alt det, som man egentligen vill betrakta såsom ministere, skall bestå af idel ministrar utan portfölj, såsom man stundom har i Frankrike. Ingenting hindrar dessa statsråder (denna ekonomiska högsta domstol, om man så får säga) att, såsom lagen föreskrifver, alltid sitta i rådet och yttra sin tanka, äfven i rent administrativa ämnen, bifallande eller reserverande, som det faller sig; men deras egentliga verkningskrets blefve den ekonomiska lagskipningen.: Att ministrarne icke hinna och icke behöfva befatta sig med denna, har man redan partielt erkänt, genom den vanliga anstalten, att till så kallade beredningsmåls föredragande tillförordnas mindre betydande embetsmän. Känslan af det naturligt rätta har således redan i detta afseende gjort sig gällande. En ganska märklig observation kan man icke undgå alt göra, hvilken bestyrker, att gruudlagens stiftare anade en verklig ministerstyrelse, men icke förstodo att i det hela genomföra tanken. GeneralAdjutanterne föredraga sina ärender utan statsrådets tillkallande; likaså utrikes ministern. Men förde sfriga departementerna är statsrådets närvaro nödvändig. Grunden till denna olikhet är utan tvifvel den, att till statssekreterare-departementerna hörde äfven de omtalta juridiska målan.