Aftonbladet – 16 mars 1836, sida 2

minstone till en början. Han gaf Oraniensännen tillfälle att visa ånger och botfärdighet; hvilket ifhigt omfattas af dem, som voro ledamöter af Underhuset; de kastade från sig sina fanor och lofvade, för att visa loyautet, alt öfvergifva sina vägars villa. En adress till Konungen, afinnehållatt H. M. måtte decouragera alla hemliga samfund, men i synnerhet Oranieloger, blef, på Lord J. Russells motion, satt i stället för det af Hr Hume gjorda förslag. Hr Hume var för ingen del strang i sina påståenden mot delinqventerna. Han uppehöll sig alli för länge vid gamla och bekanta facia och tilldragelser; och då han kom till sitt nya och högviglga föremål, fanns ingen ting liknande uppställnin7, sammanhang eller konst uti att begagna sina materialier. I sin hunger efter arbete, är Hr Hume färdig att gripa för sig mer, än han med heder kan gå igenom med. Om han vore rädd om sitt anseende, skulle ban taga för sig färre saker och noga arbeta sig in i dem, som han framdrager inför parlamentet. Men vi böra ej glömma, att det allmänna ofta P dragit fördel af bemödanden, som deremot icke ökat Hr Humes egen reputation. Sedan vi således lättat vårt kritiska samvete, tillägga vi med nöje, att Hr H. vid detta tillfälle visade, som vanligt, en manlig och oförskräckt bållning; han förrådde ingen nervös ömtålighet, ingen fåkunnig konsideration i behandlandet af kungliga och högvälborna förbrytare. Sir SV. Molesworth slog sig på ämnets juridiska sida, och uppställde mot ÖOranie-mänoen en species facti, hvaremot ingen invändning försöktes. Hans sätt och sakerne, han framställde, vero lika beundransvärda. Lord John Russe!ls tal, förvärfvade honom komplimenter och bifall från alla håll. I början var han nästan för försonlig och mild emot förbrytarne, och syntes böjd att behandla Humes och Molesworths facta och skäl nästan lösligt; men allt som han kom längre, blef det tydligare, att han föresatt sig krossa faktionen, fastän utan att tillgripa bittrare medel, än som voro nödvändiga. Detta var det sansade sätt, som anstod en statsman och minister; och Lord John blef belönad för sitt lugn och sitt sansade uppförande genom en fullkomlig framgång åt sitt tal och sina förslag. Han ryckte ledamöterne odeladt med sig; sjelfva Oraniemännen måste erkänna, att han handterat dem skomsamt, då hvar och en imedlertid måste erkänna, att i hufvudsaken verket blifvit bedrifvet. med kanske större kraft, äm om ett retande språk och stränga åtgärder nyttjats.