Aftonbladet – 15 mars 1836, sida 3

2 (Insandt.) JAGAREN. Jägarelifvet är så härligt. Gammal Visa. Herr Nimrod tar transmorda stöflor uppå Och krigiskt uppblossar hans sinne: Till ädlare värf vill den väldige gå; Ty gagn gör han icke derinne. Olycklige harar, umgälla J fån Att Välborne herrn är sin — faders son. Väl pigornas sällskap är trefligt och kärt, Och tjusning i:stallet han röjer; Men lifvet skall vågas, att mera bli värdt, Och ombyte äfven förnöjer. Nog fanns der af böcker en syndaflod hel, Men alldrig nyfikenhet varit hans fel. Så griper han bössan, och stoppar en tår I väskan, mot törsten som bråanner. At hundgården sedan den hugfulle går Till sina fyrfotade vänner, Och hälsas af dem med ett trofast tjut, Som artigt besvaras med ett: vet hut! — Och hundarna kyssa hans skäggiga mund, Och kyssarne varmt han besvarar; Ty mäktigt han känner det själaförbund Som alstras af hatet mot harar. Sen drager han ut med ett koppel i hand, Att skära sig lagrar på mark och land. Men hastigt få snokande vännerna opp Det kära, det farliga spåret — — Då bultar hans hjerta högtidligt af hopp, Förtjust ban sig rifver i håret, Och flyger, så snabb som en hvirvelvind, I skotthåll att ställa sig vid en grind. Der står nu det unga, det adhga blod Inunder en galge af grinden. Som korpen mot himlen, så flaxar hans mod, Och röd som en tuppkam är kinden. Han lyssnar till rackornas rena musik, Som är i hans öra Cherubernas lik. Hu! der kommer Jösse, så bister att se! Men jägaren spanner sin hane. Ett skott — och han dinglar med fötterna tre O, hell dig du tappre Harbane! Din mandom har gjort dig förtjent af den sup, Som nu du dig tager ur flaskans djup. Till valplatsen sedan han gångar åstad At färja i blod sina händer. Hvad striden är het och hvad segren är glad? Men åter till hemmet han vänder Så stolt, som ung David från Goliath går; Han säkert en lofsång af. — — pigorna får Brn. BAER TIERRA, RN ITNE ERP TISNA rR KTEE