Domstolsscene. Förre soldaten Spetss hustru 78 år, liten och hopkrumpen, framträder emot mannen, som är 70 år, af reslig växt, men något böjd af åren. — Hon har instämt mannen med påstående att han, som drifvit henne ur deras hus och nekar att bidraga till hennes underhåll, måtte förpligtas att dela med sig åt henne af hvad han at förre Roteboaden århgen njuter för Soldat-jorden, som han återlemnat: Domaren: Hvad svarar duw på stämningen Spets? Spets: det sker imtet; — omöjligt! Domaren: Hon är ja din hustru? Spets: Hon locka 11g, Herr Lagman! Hon narra mig. Hon: hade något smått, och visa det åt mig. Hustrun: Han bara ljuger, Hr Lagman! Härvid tillkärnagafs att Spets såsoin enkling och hustrun såsom enka för 23 år sedan ingått äktenskap; att Spets bröllopsnatten drifvit henne ur huset, och att de nu, en :ängre td, icke lefvat tillsammans. Bomaren: Skullen J ej åter kunna sammanflytta och lefva såsom äkta makar? Spets: Omöjligt Herr Lagman! Domaren: Nå — men du torde likväl icke kunna neka henne något af hvad du erhåller af din förre rotebonde? Spets: Hvad skulle jag då ha attlefva af? Hon har intet, som jag, stått för kulor och krut; och jag har varit med och dragit Konung Gustaf den III:djes salut (Staty) från Kungsbacken till Slottet, då jag blef skadad i armen. Hustrun: Men jag vilt ha geten med. Spets: Jo, Jol — Du har ätit upp den du förde med dig, — Sker intet; — Omöjligt! — Domstolen förklarade hustrun berättigad att åtnjuta en del af hvad maunen 1 öfvannämnde måtto äger att pårakna, hvilken utgång Spets med resignation sig un.derkastade. — i (Gefle PV eckob.)