Aftonbladet – 9 mars 1836, sida 2

STATSTIDNINGENS SISTA KAMP EMOT DET KONSTITUTIONELLA SAMHALLET. Andra Artikeln. (Slut från gårdagsbladet.) För att öfverskyla det för Konungamakten förfördelande, som ligger deruti, att ett råd kan siita qvar, som lemmar Konungen ensam i sticket för en impopulär åtgärd, är man utan tvifvel beredd att invända, det den egentliga skandalen, reservationerna, icke kommer ut i verlden, utan ligger i den förseglade boken. — Men äfven härutinnan finnas undantag. Hvar och en påminner sig den för hvarje monarkiens verklige vän nedslående händelsen 1829 års riksdag, då den Kongl. propositionen om passevolancen kom, beledsagad med reservationer af samtlige rådgifvarne. Hvem minnes icke, huru allmän förvåningen var, att på detta sätt finna Konungen blottställd? Utländningar, som hört, alt Sverge är en lagbunden monarki med ansvariga rådgifvare, höjde medlhidsamt på axlarna. En af två tydliga oformligheter skulle nödvändigt inträffa: antingen skulle diskussionen blifva ofri, genom den konsiderationen, att det var Konungen, personligen och ensam, med hvilken man skulle strida, utan att kunna vända sig emot den lagbundna monarkiens enda vilkor, det kollektiva väsendet styretsen; eller ock skulle denna konsideration åsidosättas och Konungens oantastlighet lida afbräck. Man egde förutsätta — som också inträffade —, att propositionen skulle angripas, såsom icke blott skadlig och oklok, utan äfven åsyftande den olagligheten, att Ständerna skulle beskatta rotehållarne, utan afseende på: knecktekontrakterne. I fall detta bevisades, hvem drabbade då ansvaret? Herrar rådgifvare, som, i likhet med embetsmän i allmänhet, tala så högt om sitt ansvarsfulla kall, hade visligen satt sig i sakerhet. Men småningom framkom i dagen det synnerligen märkvärdiga förhållande, att rådgifvarne blott för sin egen Yrygghet reserverat sig, men i själ och hjerta önskade propositionen framgång; hvilket bevisades deraf, att flere af reservanterna talade och ännu mera verkade för dess antagande på Riddarhuset. Om man blott tänker på sådana händelser och personer, då ar det sannerligen icke underligt, om man med lif och blod förfäktar den läran, att ingen skymt af den verkliga, ingripande, sjelf upoffrande, moraliska ansvarighet bör finnas, som är tänkbar, endast under form af resignation, i de fall, då man icke kan rädda sig undan ansvar, utan att uppoffra sin heder och : Konungens oantastlighet. Så länge sådana grundsatser äro tänkbara på taburetterna, så länge måste man naturligtvis låta sin officiella organ predika samma oförnuft. . Om den Svenska konstitutionen icke innehåller annat än Statstidningen vill — tillerkänna den, så vore det nästan så godt att den aldrig tillkommit; före den hade man åtminstone icke att frukta dylika skandaler; om olikhet i åsigter fanns mellan Konungen och hans närmaste män, så framträdde den dock åtminstone icke i officiella dokumenter, och skenet var åtminstone räddadt, att styrelsen är ett kollektift, kompakt väsende, icke en inrältnivg, som genom offentlig exposition af sin ihålighet och ivedragt väl kan störta en olyckiig Konung, men aldrig rädda? honom; ock detta kan, enligt Statstidningens sofismer, ej komma i fråga att försökas förr än dagen innan — — det är för sent. Skälet, hvarmed man förfäktar den satsen, att lagen förbjuder resignation för grundsats (ty för andra skäl, ja för bara infall, har man aldrig bestridt denna rättighet), är att rådgifvarne skola icke regera, utan råda, och att Konungen eger ensam slyra riket. Detta argument är, som bekant, icke nytt, ulan endast en upp