Aftonbladet – 7 mars 1836, sida 2

UPAAIAR fly VT MMS ÅRIG SESSRSASN OTEE AP ISURIIRV MUN ME reyolutionen eller la Fronde, från Ttalien och Tyskland under Guelfers och Gibelliners strid, från England under Rosornas strid eller Stuartarna,. från Sverige under den s. k. frihetstiden. Det begrepp, vissa personer göra sig om parti, har aldrig blifvit tydligare skildradt än genom anekdoter om en sockenstämma, som för några decennier sedan hölls i en viss landförsamling. Prosten, en till kropp själ något gr fkornig man af gamla stammen, som hade högst ortodoxa begrepp om sin rätt att ensam styra fårahjorden, begynte med en mycket beveklig förmaning om fred och enighet och afsky för partier, dem han skildrade såsom ingenting mindre än ingifvelser af djefvulen, åtminstone af gemena revolutionärer, hvilka icke åsyftade annat än att upplösa samhällsbandet och krafsa sig upp. Församlingsboerne hade visst rösträttighet i.sina egna Fangelägenheter; men de voro jakobiner, om de röstade annat, än hvad A4an ville. Kyrkoråderne voro tillkomne för att säga ja till hans förslag och beundra hans vältalighet; men ve dem, om de vågade gå längre, om de på rent allvar försökte föra honom från hans infall eller säga. honom oförtäckt: det går icke an! det kan och får icke skel vi vil:e åtminstone icke stå och skyldra i beslut, som vi anse förderfliga eller olagliga! Ve dem, om något dylikt undföll deras mun! Och det föll dem ej heller någonsin in; ty han skaffade sig aldrig sådana bisittare, af hvilka han hade dylikt att vänta, utan blott sådana, som låto sig nöja och ansågo för vinning nog blott de fingo ostördt njuta äran af att heta fader Kyrkovärd och sitta högt uppe i samqväm. Vissa revolutionärer påstodo väl, att det såg något bekymmersamt ut i kyrkokassan och med åtskilliga andra församlingens allmänna ärender (utom prestgården); men dessa ohemula insinuationer nedtystades med den enkla tröstegrunden, att församlingen och kyrkorådet åtminstone icke voro hemsökta af partier. Den i fråga varande Prosten (hvars namn begyntes med 5.) skulle, enligt lag, en gång om året hålla sockenstamma. Detta hade alltid gått lyckhgt och väl, så att han fått alla sina förslag antagna och kunnat sluta med en öm tacksägelse för fårens enighet; men en gång fick en bonde det jakobinska infallet att opponera sig och vågade trö, att vördig prostens motion både var något olaglig och något skadlig. Aldrig har Hogarth kunnat måla en sådan blandning af förvåning, vrede och förakt, som hvad Prostens anlete då företedde. Oppositionsmannen framropades och fick följande frågor: Hoör du! kan du läsa bättre än jag? — Nej, gubevars vördig Prosten. — Hoör du! kan du skrifva bättre än jag? Nej. — Hör du! förstår du mer än jag? — Nej. — Nå, så tig då, din svinhund!? — Detta lilla skriftermål, uttaladt med den vanliga djupa basen, för hvilken hela kyrkan brukade darra, gjorde ett önskligt slut på all opposition; och under Prosten 5 — s lyckliga styrelse afhördes aldrig mera några partier. Anekdoten är fullkomligt sann och kan bevitnas af mången ännu lefvande trovärdig person. Söker man gora klart för sig, hvad mängden menar med partier, så påträffar man oftast vördig Prostens begrepp derom. Att alla menniskor skullz tänka lika, ar allt för dumt begärdt; och antingen skall den olika tanken behandlas på Prostens sätt, eller och skall den framträda. Det förra är görligt blott till en tid och under lyckliga omständigheter, d. v. s. en despotisk viljas kraft. att göra sig gällande. Det sednare innebär i sig sjelft ingenting farligt, så vida icke det förra så länge egt rum, att missbruk hunnit identifiera sig med person och ovanan att skilja denna från sak sammanblandat begreppen om handling och den handlande. Då uppstår tillgifvenhet för personer och slägter. Det är för den vanliga menniskan allt för svårt att urskilja, hvad som är rätt eller orätt; men det är oändligen lätt att fästa sig vid en person, ett namn , och föresätta sig att försvara dem, d. v. s. förfölja deras fiender. Detta är parti, så som hvarje förståndig menniska fattar det; men att göra olika öfvertygelse, olika politisk tro till ett dylikt, föraktligt parti, det var vissa svenska publicister förbehållet. Låtom oss se något närmare, huru det förhåller sig med t. ex: de engelska partierna. Det första, man anmärker, är attohka folkklasser 1 England icke så mycket, som annorstädes, utgöra distinkta partier; tvärtom finnas inom hvarje folkklass utgreningar af alla de olika politiska systemer, Som man behagat kalla partier. Det är sålunda icke blott inom. adeln och kyrkan , som dessa aristokrater, dessa konservativa, bigotta anhängare af kyrka och stat finnas; och det är icke blott inom de olitulerade och obemedlade, som rörelsens mån, reformers, hafva sitt tillbåll. -Likasom ganska många Lorder öppet bekänna sig till dessa sednares läror, likaså finnes en stor mängd konservativa och hög-tories bland de mindre betydande klasserna. Ingen nekar, alt paramma Boom varA hvegda Hå andra meaencnarlga srun