Aftonbladet – 7 mars 1836, sida 1

MILITÄR. Man har icke sällan hört våra Statstidningsinsändare lofva och prisa Gud, att det konstitutionella system et hos oss icke är ett sådant missfoster, som t. ex. det Engelska, hvilket, som bekant är, alstrat leda och vederstyggeliga partier, hvilka aldrig göra annat än sätta knifven på strupen på hvarandra, efter kommando af såkallade dussinmän. Också vet hvar, menniska huru det står till i det stackars England, som man nu ser äflas att komma i besittning af hvad vi, enligt Statstidningens försäkran, redan sedan länge åtnjuta, precist som förhållandet är i Wärtemberg, der öfverborgmästaren Feuerlein i Stuttgart, vid befarade orolhigheter 1830, försäkrade Konung Wilhelm, att Wirtembergarne redan egde allt hvad man i andra länder sträfvade efter. Nej, annorlunda förstå vederbörande hos oss att utveckla det konsttutionella systemet. Inga dussinmän! Konungen eger att allena styra riket! Representanterne få hvart femte år komma tillsammans för att votera budgeten, och för de militära hafva vi Marstrand och Carlsborg, om de icke vilja begripa att vi redan ega sallt hvad andra nationer önska sig. Det är egentligen för att gifva våra läsare en idde om, huru långt man i England står efter oss i konstitutionelt hänseende, som vi här nedanföre meddela utdrag ur ett tal af den bekante öfverste Napier, författare till en berömd historia öfver kriget på Pyreneiskahalfön. Talet hölls d. 11 i förra månaden inför en samling af reformvänner i Bath, och, hvad tycks väl! Talaren: har hvarken kommit på fästning, ej heller tros Engelska generaladjutanten ämna sätta honom på någon sådan. Bland annat yttrade sig Napier rörande Öfverhuset på följande sätt: Må derför Lorderne taga sig till vara! Deras qvalifikationer för lagstiftarekallet kunna icke jemnföras med våra, och de kunna vara försäkrade, att Engelska folket icke bär dårskapens stämpel på sin panna eller fågheten 1 sitt hjerta. Detta folks armar danades icke att bära slafvens kedjor; dess ryggar voro aldrig ämnade för. pådrifvarens piska. Millionerne i England, i Irland, i Skottland voro aldrig bestämda till spaka, underdåniga trälar åt en högmodig och förnedrad aristokrati... Må Lorderne derföre taga sig till vara! ty, tack-vare Honom , som skapade oss alla lika i vissa hänseenden, vi hafva lika -modiga hjertan och lika starka händer — ja, och lika sluga hufvuden — som någon af Lorderne i OÖfverhuset. Folket behöfver inga bundsförvandter; och, landsmän, vi skola gå fram i striden för friheten, med så upprätt och stolt panna, som ännu någonsin en dödlig gjorde. Jag vet huru man skall tyda detta språk. Jag vet att i förtryckarens ordbok kallas ärlighet förmätenhet, styrka i känsla våld, patriotism uppror; och jag vet också, att i afseende på den speciella frågan rörande Irländska kyrkans gods, skola mensklighet och rättvisa få namn af atheism. Men hvad betyder väl det? Skola vi derföre underkasta oss hvarje oförrätt och skymf, som man kan finna för godt att öfverhopa oss med, och dölja vår skam under manteln af fruktan, som vi gifva namn af försigtighet. En man af mod föraktar en sådan försigtighet. Han vet hvad hans pligt fordrar, och han uppfyller den, utan att fråga efter hvad följderne deraf kunna bhfva för honom personligen. Han må gå miste om målet — han må blifva slagen — han må dö; men han dör stolt, och med blicken rigtad mot himlen, då deremot den fege slafven, böjande sig för piskan och med blicken sänkt mot jorden, dör en neslig död. Båda lida; men hvilken skillnad i den värdighet, hvarmed de bära sina lidanden! Jag råder eder derföre att redligt och modigt hålla ut i försvaret för edra rättigheter; och mitt råd till Lorderne är, att de mätte upphöra att göra eder bryderi, att de måtte låta bli att sätta sig emot nationens vaknade anda; de komma annars att alltför sent erfara, att om de:as tungor äro skarpa att banna, måste deras händer vara starka att hålla i tygel dem, mor hvilka de rigta sina ord — att om de vilja sätta sig emot en hel nations vilja, så måste de strida emot en hel nations styrka. Men, mina Herrar, de skola icke gå till strids; de skola gifva efter, liksom de förut gfvit efter 1 reform-frågan, då de på ett tjeoligt och kraftigt satt bringas 1 trångmål. Och jag skulle önska attt ministrarne ville betänka detta; jag skulle önska att de måtte komma ihog, att vi äro folket, som tvenne gånger på våra skullror burit dem iu genom palatsets portar, och att det också står i vår makt, att öppna för dem dörren till Ofverhuset. Må de modigt träda inför detta hus, och säga till Torylorderne — Se huru det mäktiga Engelska folkets harm och vrede samlar sig i en mörk sky öfver eder; gif oss derföre hvad vi begära, gif oss hvad vi fordra i förnuftets och rättvisans namn; gif oss det, och snart, eller vi sticka hål på stormens sky, och låta dess fasor falla öfver edra brottsliga hufvuden.? Må ministrarne handla så, och allt skall gå a 7