Aftonbladet – 5 mars 1836, sida 2

Med Nyare HelsingborgsPosten följde i går en bilaga, innefattande rättegångshandlingar i en injurieprocess vid Onsjö HäradsRätt, som visar vådan af att omtala ofördelaktiga rykten om andra, äfven om det i det hela befinnes hafva skett utan ondt uppsåt. En förmögen och, enligt hvad en korrespondent tillskrnifver oss om saken, i orten ansedd bonde, Pål Nilsson i Rågahörstad har nemligen till Härads-Rätten instämt Kontraktsprosten Professor Dahl i Reslöf, för det denne sednare vid ett tillfälle, då flere af hans sockneboer varit församlade hos honom, berättat för dem att Pål Nilsson vore arresterad och införd till Landskrona fästning för det han döljt tjufgods, under vägen försökt rifva sönder strupen, men blifvit hindrad derifrån o. s. v. En stackars fogdeskrifvare vid namn Böckman, som hört samma rykte och omtalat det, hade redan af äradsRätten blifvit fälld vill böter och offerilig afbön. När saken företogs hade Professor Dahl kommit tillstädes, och uppgifvit att han hört saken af en Hofpredikant vid namn Hellichius, hvilken åter hade fått höra, den sägas af någon annan; äfvensom vittnen intygade, att Professorn, som för öfrigt alls icke kännt Pål Nilsson, wvisat och yttrat synbar tillfredsställelse, när ban fått höra, ait ryktet var ogrundadt. Längre hade processen ännu icke kommit; men enligt hvad vår korrespondent skrifver, hade en serskild omständighet gjort, att den fästat mera uppseende än annars, nemligen att Hr. Prof. Dahl haft till sitt rättegångsbiträde Studeranden Carl Justus Nehrman. Denne hade vid domstolen fått höra åtskilliga glåpord afi bönderna, för sitt sista vistande i Stockholm året 1834, och bland annat nåmnes, att då Nehbrman yttrat sig med mycken ifver om otillbörligheten af sådant gäckeri, hade någon svarat ungefär följande: Det är icke värdt att Herrn lägger så mycken syra i sitt tal här, som i punschen vid riksdagen, ty det var just det som gjorde, att bönderna icke ville på den, hvilket hade vid tinget väckt munterhet.