AA 8 FÖ ET REVY AF TIDNINGARNE. Till de tilldragelser inom publicitetens område, under loppet af den sista månaden, för hvilka vi ännu ej hunnit redogöra inför våra Läsare, men som icke böra förbigås, hörer dett bryderi, som uppstått och nu redan i några veckor fortfariggi det konservativa lägret, genom en oförsigtighet af den Svenska Minerva. Det är ugglor i måsen, är en gammal sägen, och denna gången var det Minervas ugglaa som hade kommit i vederböråndes måse: Det är böRant att oaktadt den kända orubbliga tillgifvenheten för: det gamla och det absoluta, kan denna böjelse och den känsla af ?vördnadsfullhet, hvaraf Minerva vanligen är genomträngd, icke alltid förmå bemästra hennes ännu starkare böjelse, att vid vissa tillfällen vara hela verldens ma bonne. Det är isynnerhetvid sådana tillfällen då hennes garcla kurtisörer förmycket blandat sig med mängden, och låtit den få ett ord med i laget, som gumman, efter att hafva tagit en rätt säker position i ländstolen, sätter på sig sin rojalistiska oppositionsmin, visar fram riset, och lexar upp öfver laget, så att en Excellens stundom icke står sig bättre äa en vanlig skolpojke. Ett sådant fall inträffade sednast i anledning af det famösa cirkuläret om sockenstämsnornas hörande i frågan om kronoutskylderna. Vi hafva redan meddelat våra Läsare ett utdrag af den föreläsning, Minerva deröfver för någon tid tillbaka utdelade, sedan hon hade erfarit, att frågan öfverallt blef besvarad med nej. Härodfver uppstod naturligtvis en förfärlig ängslan och förargelse å ort och ställe som vederbör, emedan man tydlig: fann den omständigheten, att åtgärden ej. blott blifvit i hvarenda af rikets församlingar tillbakaskickad med protest, utan äfven befunnits omöjlig att försvara från det -håll, der Vederbörande annars vid kinkiga tillfällen hemta tröst och hugsvalelse, innebära den mest ohjelpliga dekonfityr, som i något land träffat någon Styrelse vid någon handling af hvad slag som helst. Men en olyeka kommer sällan ensam. Hade vederbörande härmed sväljt förtreten, så kunde saken småningom hafva blifvit glömd för det närvarande, och endast förvarad åt framtida hafdatecknare :såsom ett af bevisen på nuvarande styrelses förutseende och vishet. Men nu hade någon — förmodligen någon vördad gubbe, omöjligea kunnat afhålla sig, att utgjuta sin jemmer i en skriftlig klagovisa, och inskicka den till Minerva, som hade den malisen att intaga den hel och hållen i bladet. Värre. spratt kunde aldrig ske vederbörande. Att de hberala bladen, likt Harpyer, hade kastat sig öfver det oskyldiga rof, de upvädrat? — en uppvädring, hvarom vederbörande sjelfve haft godheten besörja genom kungörelsen — vore icke underligt; men att äfven Minerva instämt i denna gälla chorus, och detta icke i den minst gälla ton, ?blef så mycket mera föremål för den tänkandes förtrytelse, som hon genom dessa hastigt påkommande klandringsparoxysmer, men i synnerhet genom sättet att gifva dem luft, (ett elegant uttryck!) — synbarligen frånträdde sin i allmänhet värdigt underhållna roll (!!) och sjelf fläckade de lagrar hon skurit under monarkismens fana. Tårarna hafva synbart suttit insändaren i halsen då han fortfor: Den klandrade åtgärden är af Kongl. Maj:t i laglig väg besluten, och : detta borde för en soi disant monarkist vara en tillräcklig anledning att, om icke lemna den ovidrörd, åtminstone nyttja den högsta grad af hofsamhet och göra våld på sina käraste vanor, för att för, tillfället bortlägga allt sarkastigt grin. Härpå följde en lång lamention hurusom Minerva sjelf ofta ogillat uttrycket Regering såsom ett otillbörligt kryphål, och yrkat att alla regeringshandlingar voro att betrakta endast såsom Konungens gerningar — hvarjemte framskymtar en vink, tr Use LL seg REEF