af fyra skillingar riksgälds för ett ark med fina stilar är ganska inbjudande, äfven om man hade skäl att önska sjelfva trycket i en samling sådan som denna, något mera omsorgsfullt än i detta första häfte, som nu är utgifvet till prof. Det återstår blott en betänklighet, men som är så väsentlig, att den ovilkorligt synes fordra en förklaring å förlagsföreningens sida. — Det är ganska väl bekant, att egande -rätten till enskilde författares tryckta skrifter här i Sverige icke, såsom i alla andra länder, efter vissa år upphör och blir det allmännas tillhörighet, på samma sätt som offentliga handlingar alltid äro efier lag, utan att den fortgår evärdliga tider, likt anua2 egendom. En följd häraf är också, att förlagsrätten till de Svenske Klassiske författarnes skrifter är spridd på en mängd händer, och att någon samling icke kan utgifvas utan alla desse Egares tillstånd. Nu veta vi likväl händelsevis bestämdt, att åtminstone för en ganska korrt tid sedan hade något sådant tillstånd ännu icke af vederbörande blifvit lemnadt till utgifvande, bvarken af Kellgrens, Leopolds, Oxenstjernas, Fru ZLenngrens, Stagnelii, Stenhammars eller Vitaliss m. fi. arbeten eller till Fredmans epistJar och sånger, som hvar för sig egas af serskilde personer; att icke tala om de nu lefvande: Tegners, Franzens eller Wallins skrifter. Huru kan då förlagsföreningen annonsera en samling af det skönaste och bästa, Svenoska snillet frambragt? I fall denna lilla omständighet icke förut blifvit påtänkt, så må det ursäktas oss, om vi frukta, att den obekanta förlagsföreningen är litet dum, som icke eftersinnat första vilkoret för möjligheten att hålla sit: löfte. Har förevingen åter tänkt derpå, och likväl utan att bry sig om något föregående aftal med ägarne, gått derpå löst och annonserat, så visar sådant både oklokhet och bristande aktning för allmänheten som blir narrad, samt torde icke heller serdeles bidraga till benägenhet hos förläggarne att bortlemna tillståndet till en sådan samlings utgifvande.