rr r Sr nn na nn rm srt natet ententen stenens trRRRE ERE RREREREREERRRREEEEEEREEEERRE SE Re så varit i stånd att realisera denna plan? jag, som var utan tillgångar, utan vänner; jag, som blifvit förskjuten afmin välgörare, och han hade rätt deri! Dock skola mina välgörare i dag beklaga, att de förskjutit mig. Men jag går med fasta steg schavotten till mötes. — Pepin och Morey, båda ledamöter af hemliga samfund, kommo öfverens om att vältra skulden för brottet på Carlisterne, , emedan, i fall deras parti blefve beskyldt derför, skulden skulle falla tillbaka på dem sjelfve. Jag är icke någon pratmakare som Boireau; derföre har jag blott med en vän talat om mina medbrotsliges skuld; för sin vän, sm advokat och sin bigtfader får man upptäcka allt. Jag har talat, icke för att anklaga; utan för att hjelpa rättvisan att bringa sanningen, i dagen. — Men, jag återvänder till sjelfva saken. — Morey år god och ädel, och modig; men han ser just icke någonting serdeles ondt i bösskott. Pepin deremot måste jag låta den rättvisan vederfaras, att af honom icke är någonting att frukta. Penningar kan han väl gifva, men mod bar han icke det allra ringaste; blott med cen lång stång vågar ban antända löst krut; genom andra låter ban krafsa kastanierna ur elden. De sista dagarne före 0gerningen var jag högst dyster till :sinnes; jag kunde icke äta; ingenting kunde förströ mig; lifvet . hade för mig förlorat allt behag. Min annars så lugna sömn hade blifvit orolig; men jag hade en gång gifvit mitt löfte, och så fullbordade jag brotiet. Pepn höll sig på långt afstånd. — Morey deremot gaf akt på mig under alla mina förberedelser. Det är min öfvertygelse, att de felaktigt laddade bösspiporna blifvit laddade af honom. Om hen gjort det med afsigt, på det de skåälle sprirga sönder och döda mig, desto värre för honom; har det skett utan afsigt, så förlåter jag honom. Öfverhufvud är det icke Moreys och Pepins död jag söker, utan blott att sanningen målte komma i dagen. Här upprepade Fieschi sin förra berättelse, att han gifvit machinen en förändrad rigtning då han fick se Hr Lavocat på Boulevarden, och omtalte vidare huru han genom honom hlef förmådd till bekännelse. Hade han velat söka att blifva benådad, så hade han snarare aflagt sina bekännelser inför Hz Thiers, än Hr Lavocat, emedan en minister står thronen närmare än en enskilt. — Man har sagt eder — fortfor Fieschi — att J icke bören iro mig, emedan jag är Fieschi. Stackars Fieschi! huru beklagar jag dig icke; horu hår man ej misshandlat ditt hjerta! Icke mina ord blott, nej facia tala mot mina medbrottslige. Måtte jag derföre få den upprättelsen, att denna domstol, att faderneslandet, att nationen erfar att jag talar sanning. — Gud skapade menniskan, och sade till henne: svaga väsen! jag har gifvit dig lifvet, utan att du haft rättighet fordra lifvet; gå nu, och bjelp dig sjelf, men tänk på mig. På samma sätt talar naturen till 085; hon visar oss tvänne vägar, och säger: marsch! Ty värr har jag beträdt den onda vågen, och begått ett stort brot, som måste straffas. Derföre tigger jag också icke om mitt Hf. Men jag bönfaller för Moreys lif, för denne gode, ädle gubbe, som är den naturliga döden så nära, och derföre icke mera farlig. Pepin har jag dessutom gjort oskadlig, emedan jag framställt honom i hans sanna dager. Aldrig har jag visat mig feg; aldrig har jag hyst mnågot hopp om nåd, eller yttrat någonting sådant. Blott åt Nina har jag en gång sagt, för att trösta henne: fatta mod! icke alla lamm äro bestämda att uppätas af vargarne! Så beder jag icke heller eder, mina Herrar Pärer, om mitt lif. Allt hvarom jag beder, är, att man måtte säga mig: du har sagt sanningen, men lagen dömmer dig till: döden,? och att man derefter genast måtte verkställa min afrättning. Blott ännu ett par ord! min förbrytelse var nära att åstadkomma den största olyckan af alla. Jag är icke vard att uttala Hans Maj:ts namn. Frankrike älskar män af mod, och Hans Maj:t har visat det högsta mod. Jag vördar Konungen, liksom jag vördat Napoleon. Konungen lät icke störa sig mera af explosionen, än Napoleon af en muskötsalfva. Hans barn skyddade honom med sina kroppar. Konungen närmade sig skådeplatsen för mördarens, för mitt missdåd. Då skallade ett vivat mor Fransmännens Konung. Di Frankrike jubilerar öfver sin Konungs mod, hvad skall väl utlänningen säga? Skall han icke ana, att en sådan Konung, i fall det gäl!er, skall sätta sig i spetsen för armden, och säga att han gifvit ett oförgängligt exempel åt sina barr. Men Konungen skall säga åt sina söner: se der hvad kronan utsätter oss för! Fransmännen hafva älskat Napoleon mycket; mennu älska de Konungens styrelse, emedan den förer den nationella fanan. — Åmnnu en gång, mina Herrar Pärer! beder jag om nåd för Morey och Pepin, Då skola de tillstå sanningen. Jag för min del önskar att gå öfver till andra sidan af grafven. Jag skall öfvergå dit, och bhfva lycklig. Med skyndande steg skall jag beträda gchavotten. och icke vända mitt hufvud tills det faller. Åt Gud vill jag anbefalla min själ, då jag bestiger schavotten.. I. dag har LE TR 1 IP I I TIS Pg