AE ns EE ARTE NE AE FIESCHIS SISTA TAL INFÖR PÄRSKAMMAREN. Vi hafva i gårdagsbladet i korthet omnämnt huru domen utfallit i det Parisiska högmålet, och anse oss, i sammanhang med hvad vi redan förut meddelat om förloppet af förhandlingarne, inför rätta, äfven böra intaga det tal, Fieschi till slut höll till Pärerne, i sista sessionen d. 14 Februari. Det var af följande lydelse: AdletPärer! Jag ber om ursägt för mitt språk; J skolen förlåta mig mina språkfel. Jag anser mig lycklig att hafva upplefvat denna dag, och derigenom blifvit satt 1 stånd att öfverbevisa mina medbrotslige. Mitt samvete, mitt förnuft och evangelium gjorde det till en pligt för mig att upptacka dem, och derigenom gagna mitt fädernesland. Efter de talangfulla tal mina advokater hållit, återstår för mig blott föga att tillägga. Men detta föga skall icke gå ut på att två mig. ren, ty jag vet att jag ar brottslig. — Jag har. varit soldat, min tjensteförteckning ligger framfor eder. Jag har först tjent med distinktion i Caiabrien; sedermera bhfvit fången, och såsom sådan förd först till Sicilien och derifrån till Malta. Jag rymde från deona ö, och återkom till armeen, bivistade Ryska fälttåget, och förtjente mig på slagtfältet hederslegionskorset. -J veten hvarför det fråntogs mig; men jag har inbränuat på mitt bröst denna heliga symhol, och skall taga den med mig i grafven. — På ett förfärligt sätt hafva minoa medbrotsliges advokater gått åt mig dessa sista dagarne; jag har måst uppbjuda hela min kraft, för att icke duka under för detta mo aliska stenande. Men jag förlåter dem. De hafva utan tvifvel trott sig uppfylla sin pligt; men de hade icke bort skildra mig såsom feg, utan förfara menskligt med mig; det tillkom icke dem att öfverantvarda mig åt schavotten. — Jag har i tio år suttit i fångelse . i Embrun. Van att gifva akt på mig sjelf, kan jag berömma mig af att under min fågenskap hafva uppfört mig redligt och ärligt. Uppsyningsmännen i fängelset, föreståndarne för arbetsanstalterne derstädes, voro nöjda med. mig och mitt arbete. Att jag, det oaktadt, måste sitta ut hela min strafftid, utan att få nåd, kom deraf, att man i fängelserna söker så snart som möjligt göra sig af med de odugliga subjekterne, och för dem utverkar eftergift i straffet, då man deremot qvarhåller dem, som arbeta bra, ända till dess deras strafftid är tilländalupen. — Sedan jag sluppit ur fängelset, begaf jag mig till Lyon, och kom sedermera till Paris. Här borde jåg tala om den olyckliga qvinna (Laurence Petit), som beredt mig så gränslöst elände. Men jag tiger, emedan jag vet att hon ännu älskar mig, och i djupet af sitt hjerta beklagar hvad hon gjort emot mig. — Det är eder bekant, att jag då var alldeles hjelplös, och utan några tillgångar. Då fann jag en god gubbe. CFieschi undvek att. låta sin blick falla på Morey.) Mitt hjerta blöder att nödgas anklaga den, som gaf mig sitt linne, sma kläder, sitt bröd, som i flere dagar behöll mig i sitt hus. Ack! icke af hämndkänsla, icke af ondska anklagar jag honom. Men då en högre pligt bjuder, måste en ringare tystna. Jag kände jag var skyldig mitt fädernesland sanningen, att trenne personers lif, ja till och med hundrades, voro ett intet, då det gälde att bereda trygghet åt den första, den mest afvundade, nations på jorden regering. Om de kammarvise, liksom jag, genomvandrat Europa, från Sicilien och Malta ända till -Moskau, så skulle de inse, att en tyrann är någonting annat än hvad de behaga gifva detta namn. Men dessa äro saker, öfver hvilka det icke tillkommer mig att döma. — Hos Morey utkastade jag, för att hafva något att sysselsätta mig med; planen till machinen. Jag säger: för att hafva något att sysselsätta mig med, emegan jag har den vanan att alltid vara verksam; till och med då jag äter, sätter jag mig aldrig, emedan jag kan hafva något för händer då jag står. Morey tog planen till machinen med sig till Pepin. Huru skulle jag väl ock. tv—rFre— — —-—e— —-—Ö—.7— — —SS