Aftonbladet – 29 februari 1836, sida 2

AV MM TIMMA UALTVA MULAD BULHLDOLILULIUVIIVA 29 MOSAVILMv M2 vIDe Hr Foss anmärkte, det han icke velat, att en adress vid detta Storthiog skulle afgifvas, utan endast att en kommittd skulle föreslå proceduren för adressens affattande vid blifvande Storthing. Hr ZValstad tviflade ej på, att i Stortbinget funnos män, som egde skickhghet nog att affatta en sådan adress med behörig diplomatisk finbet; men de voro förmodligen få, och det kunde sålunda hända, att i adressen möjligtvisinsmögo sig yttranden, hvilka pluraliteten, vid närmare öfvervägande, kanske icke velat hafva fillda. Ur Borchsenius påminde om skillnaden emellan tihrontalet — hvilket han kallade så, ehuru han icke sett någon thron på thinget — och berättelsen om rikets tillstånd. Det förra, som var uttrycket af Konungens personliga känslor, kunde, enligt grundlagens 5 6 icke lämpligen göras till föremål för någon recension i-thinget, hvaremot den senare förekom honom af så mycken vigt, att den väl förtjente bli ett ämne för öfverläggning; men dertill hade Storthinget alltid tillfälle, emedan, 75 f Lit. F. af grundlagen icke allenast dertill berättigade detsamma, utan äfven gjorde det till en pligt, att deröfver uttala sin mening. HöjesteretsAdvokaten Hr Hjelm yttrade, att det endast var vigten af denna sak, som nu förmådde honom att tala. Då Foss? förslag förelades, fann man det vigtigt nog att skickas till en kommittg, och denna har i sitt betänkande projekterat, hvad som redan är bifallit, att saken skulle tagas under öfvervägande. Sådant kan ske antingen derigenom, att frågan remitteras till en kommitte, eller att bon bordläggestill genomläsning, eller ock derigenom att hon genast behandlas i thinget. Han förundrade sig öfver, att man kunde vara villrådig om, bhvilketdera alternatifvet här borde användas, samt att man stannat vid det sistnamnda, utan att betänka, att sakens form och realitet ej på en gång kunde. afgöras. Att man icke ville hafva saken behandlad af en kommitte, fann han väcka misstankar om, att skälen derföre icke tålde närmare pröfning. En föregående talares, Hr Christensens föredrag var vackert, men argumenterna svaga, och innebållande flera historiska origtigheter, hvilka han, hvad stund som helst, ville åtaga sig att vederlägga. Han hade sagt, att svaren på throntalen i andra länder hade åstadkommit partier, och varit signalen till ministörers upplösning; men talaren kände blott en enda sådan händelse, då han kunde nämna 100 exempel på motsatsen. Sådana argumenter, tillade han, kunde drisvgt framläggas för dem, som ej voro, så bekanta med det konstitutionella lifvet och dess historia, att de kunde vederlägga dem. Ville man bygga sina slutsatser på suppositioner, kunde man stöta på mindre rena källor. : Konungen hade längesedan eröfrat nationens hjertan, utan att veta det; efter Hans sista vistande i Norrge, syntes Norrmännen hafva eröfrat Hans, och rätta tidpunkten måste således vara inne, då ett storre ömsesidigt förtroende borde äga rum. Det kan icke vara obekant, att personer finnas, som mot oss hysa ett fientligt sinnelag, och att dessa stå i ett närmare förhållande till H. Maj:t, än Norrska folket kunde önska. Bemödandet att hindra denna frågas mogna öfvervägande, torde man således äga rätt att förmoda äga sin rot på andra sidan Kölen. Angsligketen öfver sakens nyhet fann talaren aäktningsvärd, men ville icke att den skulle öfvergå till en svaghet. Hvad sjelfva adressen angick, kunde man möjligtvis föreslå en, som han icke ville rösta för, hvaremot man kunde föreslå många, som han skulle anse för en pligtöfverträdelse att icke rösta för. Som ett serdeles föremål för adressen omnämnde talaren åtskilliga nationella kränkningar, och serdeles det Norrska vapnet på Svenska myntet, hvilka äro sådana, att Storthinvget skulle väcka rationens missnöje, om det dervid ingenting åtgjorde. — Han förstod icke hvad som kunde väcka så mycken tvehogsenhet om derna sak, och fann det oförsvarligt, om man, af eftergift för det parti, som icke önskade dess öfvervägande, försummade ett sådant — tillfalle. s Hr Falsen hade icke utan djup indignation kunnat höra Hr Hjelms yttranden, hvilka härflöto från sjukliga föreställningar om svensk inflytelse på StortbingetHan hade föresatt sig att svara derpå, och börjat skrifteligen uppsätta svaret, men hade sedan strukit ut hvad han skrifvit, och önskade, det han lhkaså kunde utplåna dessa yttranden ur andras minne, som han ville bemöda sig att göra det ur sitt eget. fir Foss försvarade yuerligare sitt förslag, och vederlade i synnerhet föreställningen, att berättelsen om rihets tiilstånd var den, som förtjente största uppmärksamheten, då han tvärtom ansåg throntalet vara af hufvudsaklig vigt. Han kunde icke medgifva, att det vore omgifvet af samma helgd som Konungens person, hvilket en föregående talare yttrat — emedan det härledde sig från Konungens ansvarige rådgifvare. Storthinget beslöt omsider, att saken icke skulle reMmitterac 4:ll nåvan kommite, utan förslaget Jläcegsas Ull