Aftonbladet – 27 februari 1836, sida 2

SID cAenuUlsa DESlammelse. FOHPPIENIVEL ar MCUDUPIRvilighetens kärna; det är dess rerbet, Iycka och frid, som begrunda semhällenas bestånd och blomstring, och statsmanneus högsta valspråk bör vara: sen ull att J ej förakten någon af dessa små; ty på dem beror allt , och från dem skall den kraft komma, som skal! upprätthålla, förädla och föryngra verlden! När derföre publicisten erfar, att brottslighet och laster trifvas mom dessa kretsar, när han förnimmer att endrägten upphört, alt förtroendet försvunnit, att pligterna, äfven de heligaste, vanvårdas, och att egoismen, fräckheten och våldet intagit oegennyttans, sedlighetens och den moraliska laglydnadens rum, skall ban då förbhfva en tyst åskådare, en liknöojd åhörare, en iskall begabbare deraf? Skall han icke uppträda med undersökningens och granskningens mognade hetänksamhet, med erfarenbetens och klokhetens råd, med rehgionens och menniskokärlekens värma och medverka till det stora och oförgängliga målet, hvad hans krafter tillåta honom? Är det icke hans pligt att från hvarje vy rubbning, hvarje störande ingripelse i dessa vigtiga grundförhållanden söka en utgångspunkt till det hela, för att efiesse, om det onda härflyter från en orgamsk fullkomlighet i samhället; inre sammansättning, eller om det blott är ett tillfälligt fenomen af oberäkneliga krafters konflikt på dess yta eller ett exkretum, som. den stora lifsprocessen sjelf afskiljer ifrån sig? I alla rktningar böra hans blickar vända sig; allt bör han uppfatta, som hör till statens ideella och reela verksamhet, intet bör vara honom obetydligt, intet för ringa, om han deraf kan hemta: något gagn eller nytta för sin bestämmelse att vaka för det rätta, att väcka hågen för det goda, attlifva kärleken för det sköna och sanna och inge vördnad och fruktan för det heliga. Men det forsta vilkoret för förbättring är ovedersägligen att känna hvad som brister. Om sambhällshfvet är sjukt, aftynande eller förstelnadt, kämpar det mot ett ondt, som likt den ännu qväfda lågan hryter fram stundials, men sedan för ett ögonblick ej visar sig, tills den förstörande kraften oemotståndligt trönger ur djupet och med afgrundens väldighet störtar allt i rwmer; är det icke då väktarens bestämda åliggande att med täta klämtslag uppmana till vaksamhet och användande af alla de medel, som erfordras och äro tillräckliga för att afvända och besegra den hotande faran? Skulle äfven personer finnas med så retliga nerver, att de hellre vilja vara okunniga om samhällets förderf, än blottställas för den vämjelse och kraft deras svaghet ådrager dem vid dessa målningar ef en olycklig verklighet, så må de vända sig bort derifrån och förvara sig bäst de kunma för de rörelser, söm de frukta; inen de starke, som hafva vilja att förbättra, som anse det för. en ovilkorlig pligt ati lära känna samtidens tillstånd, för att kunna verka för framtiden, och som hafva mod att med uppoffrivg af maklighet och lugn gå till strids emot lasterna och brotten, de se buru pödvändigt det är att icke lemna något gömställe outransakadt, der . mörkrets gerningar kunna bedrifvas! är det dessutom medborgerligt tänkt att icke ens i. känslan vilja dela de missöden, som hemsöka ens medmennviskor? Cm en olycklig blir, ett offer för löcnmord; om en åt uselhet och elände hemfallen like dör bungerrs marterdöd; om rån och våldsgerningar bringa sorg och förtviflan öfver förut Jyckliga familjer; om brand och olycl shändelser tillintetgöra glädjen och boppet 1 cdmjuka fromma bjertav, är det då så demorsliserinde, öit tidmpnpgar besätta det, och att de söka framställa det med lifliga färger, som det oaktedt blott svegt förmå at återgifva verkbeheten? Iniröffa ru tuserde sådana Ländelser, synas brotten hopa sig, är det liksom sambällsandan iycktes nedsjunka från en ädlare böjd till lågbet, råhet och lysinad efter allt olofligt : och skemligt; är det väl då tid för publicisten att förbålla sig stilla, skall han då kasta en betöckende slöja öfver det hela? Skall ban hellre sysselsätta sig med teaterkritiker, korstdomer, en betsmanva-intriger och hofränker? FEkall han icke snarare fatta det tveäggade svärdet, om ban eger det, ech söka trörga ända till benen och märgen genom allt det elände, som omgifver honom? Ar det icke sa sem religicnens tjenare göra; icke skona de den brottslige, icke söka de med skaldens blommor och vältalarens sköna konst utsmycka sedeförderfvet och otron omkring sig; öppna de icke heldre, om de förmå det, alla ingångar tll det fördolda och framdraga det i ljuset till bestraffning, om det lastbart och guvdlöst är; men vckså till väckelse, förbättring och upprättelse; och sedan kommer evsngelii milda lära dertill, och utlofvar försoning och tröst, och öppnar sina utsigter för hoppet i ett fjerran, söm den ångerfulle söker att hinna förr, än hans lefnadssol berges i de uppsligande molnen i vester! Så är det väl också med publicisten, Han ser och fremställer sambällets brister; ban talar bestraffningens och väckelsens ord till siva medborgare; ban hemtear från alla sidor bekräftelsen nå sina utsagor; ban vädjar till erfarenhe