eller annars illitterata.) Efter denna, nagot besynnerligt hopkomna period, (hvaruti Hr W., långt ifrån att vila motsatsen af sitt syftemål, tvärtom vill, hvad han begär), skrider Konsistorium närmare sitt mål och fruktar, att, derest folkskolor med prestmän till lärare skulle inom flera församlingar uppstå, en redan inom stiften mer eller mindre hotande prestbrist härigenom i betydlig mån torde okas. Den öfverklagaI de prestbristen betyder likväl: rätteligen intet annat än brist på sådana prester, som kunna skjutsas landet omkring mot en dränglön; annars förspörjes ingen brist, då fråga är om sökande till sådana befattningar, hvarvid en man kan vara pödtorfteligen bärgad. Om flera dylika befattningar tillskapas, så tro vi, att den oöfverklagade bristen skall hvarken blifva större eller mindre; till de dugliga befattningarna skall säkerligen alltid bildas dugliga sökande, och den vanliga reserfmassan förblifver, sådan den är. En aktningsvärd och någoriunda väl försörjd skolelärarekorps, haldst om den, såsom Hr W. vill, icke afstänges från presterlig tjenstgöring, skall säkerligen bhfva en; rätt god plantskola för presterskapet. Sammanblandningen af skolelärarekallet och prestembetet anse wi visst icke i allmän-. het riktig, och aldraminst de högre lärarnes intrång i det arbetande presterskapets befordringsrätt. Vi anse tvärtom högst önskligt, att staten kunde så löna och pensionera lärare-personalen, att den kunde göra kallet till sin lefnads oögonmärke och icke blott till ett trappsteg, för att komma åt prestebefattningar. Men, såsom saken nu är ställd, i synnerhet i afseende på den lägre undervisningen, är det svårt, tills vidare åtminstone, att utfinna något annat medel att låcka bildade menniskor in i skoleverket; och att hindra en dylik förening af befattningar kan icke blifva en riktig politik af dem, som verkligen önska den första undervisningens upphjelpande. Målet är så vigtigt, att en nitälskare derför gerna skulle befordra det, äfven med någon uppoffring af andras fördelar. Det är annars lärorikt att se, huru olika de vördige fäderne behandla dyhka saker, allt efter omständigheterna. För nära tjuge år sedan uppstod rättegång mellan en församling (vid Mälaren) och dess pastor, angående användandet af en för långliga tider sedan donerad skolelärarelön. Stiftelsen föreskref, att läraren skulle vara lekman; men imedlertid hade pastor funnit beqvämt att ge befattningen åt en prest, som gjorde adjunktstjenst åt pastor, hvilken således slapp löna sin adjunkt. Följden var, att skolan låg neder, Allmogen klagade; men Konsistorium tyckte, att allt var bra, som pastor ställt det. Vi minnas nu icke, huru saken slöts hos Konungen; men det Konsistorii ifver för bibehållandet af en prest vid skolmästare-befattningen, hvilken han icke skötte, den påminna vi oss, Konsistorium i Skara tycker kanske, att Hr Waksons skolmästare icke bör vara prest, emedan Hr Wakson vill, att han skall göra tjensten? Om stiftaren icke så bestämdt föreskrifvit detta, utan lemnat rum för en sådan tydning, att lärarens lön kunnat vändas till adjunktslön eller något dylikt, då hade man möjligtvis icke tagit saken så strängt, Att kyrkan gör intrång på skolans gebiet, det tål. man gerna; men om skolan skulle göra kyrkan något förfång, det vore förskräckligt! Slutligen utbeder sig Konsistorium nåden få t llägga, att det är temligen sannolikt, till och med af erfarenheten någon gång bestyrkt, ) att prester, hvilka, ehuru anställde vid folkskolor, dock alltid önska sin be. fordran inom församlingen (?) och följaktligen vinnlägga sig om öfnings vinnande i det egentliga prestembetet, icke alltid (se nuten) äro de tjenligaste skolelärare, synnerligen då, såsom Waksonska reglementet medgifver, skolelärare må, på anmodan af vederbörande presterskap, uti Horns eller närgränsande församlingars kyrkor understundom: den vanliga Gudstjensten förrätta?. — Herr , Wakson har förmodligen ämnat med denna tillåtelse blidka och afväpna kyrkan. Men han måtte väl vid detta laget hafva funait, att han misstagit sig. i; Om vi icke alldeles missförstått Hr W., så måtte han, redan innan Korsistorium sade honom det, hafva förmodat, att prestliga larare vid folkskolorna önska sin befordran inom församlingen (såsom Kons. kallar presteståndet), ty annars hade han icke sökt tjensteärsberäkning för läraren vid sin skola. Om således Konsistorium icke sagt något nytt, hvad har det då sagt? Hela olikheten är, att Hr W-.velat, . det hans skolas lärare, så länge han vore det, skulle göra sko lan till hufvudsak, men icke till ensak; men Konsisto) Det kan man kalla så liten visshet som möjligt; — en grund för öfvertygelse i fickformat! Kan man tjena med så fitet, så ken ock hvarje enskild eller kollekI tif person, ja sjelfva det högvördiga Konsistorium, få ett elakt omdöme om sig för godt pris. Oförgripligen kunde man säga, att det är temligen sannolikt, till och med af erfarenheten nåcaon sång hestvrkt