att bli straffad såsom tjuf, med lifstidsfängelse. Öfverdomaren beviljar henne likväl förut ett enskildt samtal i närvaro af sin far. Hon har att strida en hård strid, men eger en stark själ, heldre död än vanära! Sedan hon genom domarens försäkran att lagen aldrig drabbade en sjutioårig man, blifvit tryggad för sin faders lif, kastar hon med ens hela slöjan af sin och sin fars förflutna lefnad, och upptäcker sitt stånd. Domaren måste visserligen efter denna upptäckt, hvarigenom hon lägger sjelf sitt hufvud på stupstocken, vara försakrad: om hennes oskuld i den förevarande saken, men gåtan angående diamanten är icke mer upplöst derför. Det är nu hög tid ett Lord Osvald inträder. Här hafva vi honom! Han har af den döende Blifild emottagit bekännelsen om hela skurkstrecket, och öfverlemnar till domaren ifrån honom nyckeln till schatullet, såsom bevis härpå. Nu har han verkligen blifvit fullt och fast, en gång för alla, öfvertygad om den sköna Sophies oskuld och dygd, den hederliga mannen! med rördt hjerta biktar han sina synder, och anhåller om tillgift; att Sophie redan älskar honom vet man förut. Hvem kan således undra på att hon nu, då han menar så uppriktigt och allvarligt, störtar sig i hans. famn, om han också förut misskänt henne litet, gjort ett och annat försök att förföra henne, etc. etc. ? Hvad vidare upptäckten af Sophies verkliga börd beträffar, så blir Lorden deröfver högligen förundrad, och domaren en öfvermåttan hederlig menniska, har — ingenting ! deraf hört; emedlertid ger han den gamla grefve Walpole såsom en god vän det rådet att genast bege sig öfver till Frankrike, dit hans dotter och blifvande måg skola följa honom. M:ll Högqvist spelar Sophies roll. Hon har flera tacksamma scener. Den långa i sista akten, deri hon upptäcker sig för öfverdomaren och omtalar sin fars öden och irrfärder, utfördes ganska väl. Detär ingenting mindre än lätt, att under en dylik längre berättande scen alltigenom återgifva med sanning de olika grader af värma, de mångfaldiga nyanser i uttrycket, som minutligen vexla hos en intresserad berättare, utan att någon gång falla ner i platthet, stelhet, lexläsning, liksom utan att stegra sig till obehörig pathos. Der pröfvas ens deklamation, och M:ll Högqvists går onekligen i denna scen med heder ur profvet. I återgifvandet af en sådan dubbel karakter, som Lord Osvalds, kan icke sättas rim och reson, ägde H:r Almlöf också sin stora förmåga tiodubblad. H:r Hyckert spelar Blifild; men hän eger för mycken naturlig fallenhet för en viss bonhommie och rolighet, för att vara a son aise i dylika skurkroller. Hans förslagenhet är mera en Figaros godhjertade intriglust. Sådana knep, som det med diamanten, höra icke till arten af oskyldiga infall, icke ens till okynne. Blifild är en studerad skälm; Som hans karakter för öfrigt icke på minsta vis är poetiskt tänkt, så kan också 1 vår tanka alldrig på dess utförande vara någon verklig konstnärsära att föorvärfva, vore detta än aldrig så naturtroget och studeradt. Brars IIR UNDVARA NERE IT BENEDIKT EAA TS FE BOSNA ET IEEE NEN SOLA Bern örn rn S örn FN ON Ar re ET a EX re An