Aftonbladet – 22 februari 1836, sida 2

NNNNELELT NHL ILL i nn Uti Götheborgs Handels och Sjöfarts tidning läses angående de sednaste tilldragelserna inom det offentliga följande korrespondens artikel, hvars innebåll och träffande . omdömen. synes förtjena em större publicitet: Det lyster mig just att se, huru stamboken för Riddarholmskyrkan vill lyckas. Man påstår, att det är ett Pantheon, ettjWestminster Abbey, som bör vara dyrbart för hela svenska folket. Detta kan jag dock icke riktigt förstå. Hvadt. ex. gör Westminsterkyrkan dyrbar för hvarje Engelsman? Jo, den lilla omständigheten , att bon innesluter qvarlefvorna af allt, som nationen haft stort och ärorikt. Det-är icke ett hviloställe blott för Konungar och Furstar och mägtige, utan afren för en Shakspeare och andra vanbördiga, som adlat sig sjelfva, och hvilkas namn lefva, så länge civilisationen lefver, då mängden af Strumpebandsriddare deremot äro glömda långt innan deras strumpeband hunnit blekna. Hvem undrar då, att engelska folket interesserar sig för det gamla monumentet? och hvilken engelsman skulle misstycka, att man appellerade till folkets frikostighet, i fall en reparation af detta befunnes nödig? Är nu samma förhållande med Riddarholmskyrkan? Mig tyckes det icke så. Visserligen är det en bevekanrde omständighet, att Gustaf Adolf och Cart XII sofva inom Riddarholmskyrkans murar; men om detta skäl vore tillräckligt, så borde ock nationen i massa underhålla Upsala domkyrka, emedan Gustaf I hvilar där, eller Strengnäs domkyrka af vördnad för Sturestoftet, o. 5. v. — Ett annat skäl anförer man: dessa kyrkor äro rika och hafva rika församlingar. Men hvilken kyrka har en rikare församling än Riddarholmen? Den år ju hofoch ordenskyrka! Om samtlige Herrar Seraphimerriddare, i förening med de familjer, som hafva grafvar i kyrkan, grepe sig an — och hårdt behoöfde det icke ske, då. Sveriges rikaste män äro Seraphimerriddare — så kunde kyrkan lätteligen återställas. Nationen har föga sympathi för ordenskyrkan och ordensklockan, och ännu mindre förbindelse att bidraga till dess underhåll. Stundom ger man gerna sin skärf, då stamböcker gå omkring, för att skaffa en fattig församling ett hus för dess gudstjenst; men åt förvaringsrummet för Sveriges rikaste aristokraters stoft, eller åtminstone deras vapensköldar, åt klockor, som endast röras vid deras död, kommer säkert insamlingen att gå trögt. Det vore dock önskligt, att insamlingen ginge väl, ty ingenting finnes olyckligare, än om regeringen skulle appellera till folket, utan att få ett nöjaktigt svar, såsom det numera öfver hela Sverige befipnes hafva skett med propositionen om socknarnes solidariska ansvarighet för kronoutskylderna. Dylika motgångar, som bevisa, att nationen hyser misstroende till styrelsens afsigter eller missaktning för dess förstånd, kunna, om de för ofia upprepas, i längden icke stärka samhällsbandet. Och jag önskar en stark regering — icke stark genom bajonetter, polis, spioneri eller en köpt representations bifall, utan genom folkets innerliga öfvertygelse , att för närvarande ingen finnes, åt hvilken det hellre vill eller tryggare kan anförtro sina angelägenheter. Men lät blott några fall inträffa, hvari folket med ett platt nej besvarar regeringens uppmaning; och ett af två skall visa sig: antingen att regeringen har orätt, eller ock att hon icke anar folkets tänkesätt. Detta sednare kan vara moraliskt förlåtligt, men är alltid politiskt oförlåtligt. De enda två exempel jag nu minnes på en regerings appell till folket i massa, hafva totalt misslyckats: 1:o om förhållanderna mellan rothållare och soldat, i afseende på löningsvilkor, 2:o om i fråga varande solidaritet för skatterna. Många sådana stötar tål regeringens anseende ieke; och det vore önskligt, att flera försök ej göras förr, an någon intrader, som kan gissa bättre. Hvad jag bar yurat, är arabiska för vissa figurer, hvilka tro (kanske fåtsa tro, lika godt!) — att hvarje ogillande omdöme är ett bemödande att splittra regering och folk m. fl. dylika dumheter. I deras ögon är ingen silt fäderneslands vän, eller lugnets och samhällsordningens vän, som icke uphöjer allt, hvad vederbörande göra och vilja. De säga väl, att det motiverade och anständigt framställda ogillandet icke är otillbörligt; men ännu hafva vi icke sett exempel på, att de erkänt något tadel för motiveradt eHer anständigt framstäldt; och ett sådant exempel inträffar väl alldrig. Hvad tonen och anständigheten vidkommer, så är det märkvärdigt nog att dessa skola vara pligt för ena parten, de tadlande, men deremot alldeles umbärliga för den andra. Statstidningen t. ex. antager helt ogeneradt på hvarje rad isina långa Chrior såsom axiom, att den liberala pressen icke åsyftar annat än att stifta misstroende och split, att upplösa samhället, för att fiska i grumligt vatten, med flera mer än areröriga beskyllningar, men fordrar deremot, att de liberale skola med aktning och vördnad behandla sina motståndare. Det var en gång en Turk, som hade rest mycket i Europa och var rätt väl bekant med våra inrättningar, seder och språk. Under ett samtal om Orienten och Turkiet, framstälde någon till nonom följande fråga: Då Ni här i kristenheten blifvit så väl bemött. varit så säker och så njutit alla lifvets beqvämlighaga ann At sm TI ma has Fr Så Incer NI LT