ANEKDOTER. En ung fiqvinna slog vad, att hon vid midnatten skulle gå ned i ett grafhvalf och bära upp derifrån en hufvudskål. Den, som hon hade slagit vad med, gömde sig förut i grafven och ropade med ihålig röst, då flickan grep i en hufvudskalle: ?Låt bli mitt hufvud.? Nå der är det, sade flickan, kastade bort det och tog en annan. Låt bli mitt hufvud, sade åter samma röst. Nej, sade den oförskräckta flickan, ni kan ej ha mer än ett hufvud. Då Madame Maras sång var vid sin högsta fullkomlighet, förde en äldre herre sin dotter upp, för att höra henne sjunga. Den unga flickas stod hänförd af uppmärksamhet, med armarna halft framsträckta, och vågade knappt andas ånnu, sedan sången: Heligs herre, Alsmäktige Gud! var slutad, till dess hon väcktes af mågra personer i logen bredvid, hvilka icke voro så känsliga som hon för de ljufva tonerna, och höllo på att med elakhet göra anmärkningar mot sångerskans skrynkliga siden och smutsiga gaze. Då vände hon sig hastigt om och utbrast i det hon kastade på de talande en vredgad blick. Hon skall! oaktadt allt det der ändå komma tN himmelen, för att sjunga Hallelujah. För nägra år sedan utkom i Rom en carikatur, som gjorde stort uppseeude. Man ser en vaga, som köres med rasande hastighet. Rossini sitter på kuskbocken och jagar på med vild häftighet. In i vagnen ser maa Picini, Paösiello och Cimarosa, hvilka titia uti genom fönstret och ropa: Ferma! Ferma! dove vai — dove vai? (stanna! — stanna! hvart bar det af — hvart bär det af?) Medan de Nord-Amerikanske Staterne lydde under England, brukade dess regering årligen skicka öfver till dem brottslingar ur sina fängelser och tukthus, såsom de nu skickas vill Botanybay. Desse obudne gäster voro alltför besvärliga för den Amerikanska colonien, till hvilken de bragte med sig alla sorts laster. Man klagade; men för gäfves. Det ena transportskeppet med skälmar kom efter det andra. Då ett af dem skulle vända tillbaka, föll det Franklin in, att skicka åt Engelske ministern IVallpole en kista full med skallerormar, jemte ett höfligt bref, hvari han förklarade på Amerikanarnes vägnar deras tacksamhet emot ministern, och anhöll, att han täcktes emottaga denna gengåfva, och fortplanta detta nyttiga slägte i Konungens trädgårdar och parker. En kringvandrande krämare från Irland frågade en Engelsman priset påett par foglar: Sex slulling, herre. I mitt kära hemland skulle man köpa dem för sex pence paret.? Nå, hvarföre. blef ni ej qvar i ert kära hemland då?? Derför att vi ej ha några sex pence der, min goda vän! sade Irländaren.