Aftonbladet – 17 februari 1836, sida 4

Och floden i loppet ses rasta Och Nordan slår !bro öfver vik, Då troget af spåret ledsagad Går Jägaren målet emot. Blott eggad — men icke försvagad Af mödorna skyndar hans fot. Ej anden man ensamt bör öfva, Men ögat och handen dertill; Och armen bör ännu man pröfva När striden dock aldrig står still. Af mödan får hvilan sitt värde Och faran ger lifvet behag, Fördenskull vår styrka vi härde! Ty den kan behöfvas en dag. , Der simmar: vår ö — ack, så härlig! En svan uppå östersjö-våg, — Men också, dess glans är begärlig Och leker i örnarnes håg, Men våga de blott att slå neder, Vi visa att söner hon har Som deruti. sätta sin heder Att dö för dess tappra försvar. Så vilja vi lustigt då draga Med dödar på skullran i skog! Ej endast för nöjet vi jaga, Vi jaga för nyttan — alltnog. Och kommer det vildbråd från Östan, Står Gottländska jagten å strand, Vårt lod är en säker förtröstan Och ingen skall darra på hand.