derå söktes. Det förra bevisar alldeles intet i sjelfva saken, som ej förändrar sig i ämne af denna beskaffenhet om Konungen eller enskild man väckt frågan. Det sednare, eller sanctionen, bör deremot tagas i närmare skärskådande. Frågan är: var den tillkommen såsom medel eller ändamål, eller måhända båda : delarne? Vi vilje besvara frågan med ja! och referera derefter Ständernas beslut, som var, att hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om dess Nådiga sanction derå, på det, på förut öfligt sätt, Kongl. Maj:ts Nådiga auktorisation måtte -blifva fullmägtige i Riksgäldskontoret meddelad. Om vi icke alltför mycket misstage oss, ligger häruti definitionen deruppå, att. den Nådiga sanktionen var både medel och ändamål, nen också icke mera, för att sålunda om och då det behöfdes, (bemärkom dessa ord) vinna det slag af garani, som gemenligen erfordras för utländska låns upptagande: en formel, som varit brukad äfven tillförene då Sverige upptagit så beskaffade lån. Deremot kunna vi aldrig medgifva, att Ständerne af Grundlagen äro förhindrade, att utan Konungens medverkan eller deltagande göra lån. Väl är Konungen, genom tydeliga ordalydelsen af 76 Regeringsformen, betaget att utan Ständernas samtycke lån ineller utrikes göra, eller riket med ny gäld belasta; men dagliga erfarenheten vittnar,, att Konungens samtycke icke erfordras hvarje gång Ständerne finna staten böra upptaga lån, och naturhga följden deraf är också, att Ständerne sjelfve, efter 66 Regeringsformen, ensamt äro förbundne att bereda deras Riksgäldskontor, som besörjer upplåningen, mnödige medel genom särskild bevillning, till kapital och ränta. Det torde oekså vara Minerva ensamt förbehållet, att under sina föreläsningar utveckla den lära, att en folkrepresentation eller en enskild man, som en gång sökt ett slags af coutume antagen garant, eller en borgen efter lag, för ett lån, hvilket den tror sig behöfva, endast derföre ovillkorligen skall och bör fullfölja sin föresats — äfven om hågen eller behofvet att låna upphört. I allt fall hade troligen hela, om vi så må kalla den, återvinningsfrågan antiugen aldrig uppkommit, eller af sig sjelf fortallit, om ej Expeditionsutskottet, af skäl, dem vi ej kunna fatta, genom den underdåniga novfikationen gifvit saken en missvisning. Helt enkelt hade bifallet hos Ständerna af Statsutskottets betänkande N:o 191 endast och allenast, som sig bordt, kommit att lända utskottet till rättelse vid uppsåttaudet af det nya reglementet för fullmäktige i Rgs.kontoret, som vid hvarje riksdag af ständerna för dem utfärdas, sålunda, att från reglementet uteslutits all föreskrift om upptagande af något lån i silfver i förut stadgadt ändamål. Emedlertid må det anmärkas såsom ett bevis huru omöjligt det är för riksstånden att med tillräcklig uppmärksamhet följa alla ärenden från deras ursprug till deras slut, att den ofta åberopade skrifvelsen blifvit utan anmärkning i alla fyra stånden justerad. Skulle, emot förmodan, annu någon tviflare finnas derpå, att ständerna verkeligen ägde fria händer att besluta att icke upptaga statslånet, så hänvisa vi honom till det faktum, att lånet ändå till slut ej kom att upptagas. Må ingen låta förvilla sig af det beslut, som sedermera af.3 stånd fattades, att Rgs.kontoret skulle uppdragas att å Rikets Ständers vägnar ikläda sig garanti för lån, som hypoteksföreningar kunde upptaga — att tro, det detta beslut innefattar et samtycke till den Kongl. propositionen d. 4 Oktober. Tvärtom, Kongl Maj:t har aldrig i Nåder dertill på något sätt uppmanat folkets representanter, utan idgen härom uppkom, som hvar man vet, på sitteget sätt. . Den upprann inom Statsutskottet, hos en af dess ledamoter, Hr vy. presidenten af Billbergh: Statsutskottet , vid besvarandet af högstberörde Kongl proposition eller skrifvelse, uti betänkande N:o 366 anförde bland annat följande: Det kan ej vara obekant, åtminstone för dem, hvilka bivistat sistlidne riksdag och tagit verksam del uti förhandlingarne, att realisationers skyndsamma befrämjande varit hufvudsakliga ändamålet med det, vid san:ma riksdag, beslutade lånet af högst 2,000, 000 Rdr 1 siltver; och hvilket dessutom kan inhemtas af de, fullmögtige i Riksgäldskontoret, uti ett serskildt reglemente, gifna föreskrifter; Så heter det i samma reglementes andra punkt (sid. 60): lånet indrages icke i vexlar, utan i silfver, som i Banken på deposit-räkning insättes; och vidare uti andra puakten af allmänna föreskrifterne (sid. 63): vid beräkomg af silfverfondens förhållande till sedelstocken, i afseende på tiden för realisationens verkställande, ega Bankofullmägtige, i händelse silfverlinet varder upptaget och på depositionsräkning insatt, förr än realisationen börjes, att anse den på ifrågavarande räkning då innestående behållning i silfver, såsom Bankens.? Fastighetsegares understödjande med lån har således varit ett med lånets upptagande underordnadt ändamål, att nemligen. genom utlåningen af de bankosedlar, hvilka för det till banken levererade silfret erhöllos, bereda en säker tillgång för den ränta och amortissement,