Aftonbladet – 11 februari 1836, sida 3

tt Och ingen syndens förlåt skiljde mig Ifrån Allfadren i det rena ljuset, Och ingen boja fäste mig vid gruset Och ingen orm bland blomstren dolde sig. Ack! då var hoppet ej bedrägligt än, Om ock det stundom endast var en villa, Hur omsorgsfullt det roade den lilla Med nya, granna bilder snart igen! i Och sorgen — hvad var den — en saga blott I Som ej lik andra fäste sig i minnet. Och smärtans iutryck på det späda sinnet Förträngdes snart af något skönt och godt. Hur ögat mot en okänd framtid log! Och hjertat inga bittra minnen gömde, Och allt var sannt hvad fantasien drömde, Och för min önskan var en docka nog. Och dockan lefde, tale, rörde sig; Jag såg dess löje, såg dess tårar trilla, Var ond på henne när hon handlat illa Och smekte henne når hon lydde mig. Det var ett drömihande men sorefriu lif d 2 Och ingen tidpunkt blir så ljuf som denna. d J i Dock suart kom bildningen med bok och penna Och störde mina glada tidsfördrif. Och mulnare blef dagen, luften tjock, Och vägen kröktes brantare mot heden; Och snart på afstånd stod min barndoms Eden Med sina drömrnar, sina lekars flock. Förnuftet tande småningomni sitt ljus; Dock hvad var det mot villan, som mig tjasa? — Blott milda vindar förr omkring mig susat, Och nu jag hörde stormen, hafvets brus. Ja verlden med dess buller och begär Ett stormigt baf är lik i alla skiften, Nu seglar jag derpå, tills bortom griften Jag landar, der den säkra hamnen är. Då har jag seglat nog, jag kommer hem; Der finner jag min barndoms himmel åter. Och alla vänner som jag kär begråter? — Bland ljusets englar skall jag fiuna dem. : : IV ilhelmina.