Aftonbladet – 10 februari 1836, sida 2

hr 000 RR nn nn betyg, hade han begärt ett sådant af sonen Alexander, som altid brukat skriva för fadrens råkning, hvilken sednare :llsicke kunde föra pennan. Sonen hade också efterkommit C. P:s begäran och skrifvit honom ett betyg, och med detta hade han gått till presten, under begäran att få dess betyg, för att dermed på några dagar gå till Norrköping och söka sig tjenst. Då presten frågat C. P. om husbonden Christoffersson visste att C. P. ämnade gå bort hade C. P. svarat nej, men att sonen visste det, då presten gifvit honom betyget under det villkor, att hans frånvaro endast skulle räcka några dagar. Efterlysningen och de uppkomna ryktena, ansåg C. P. hafva härledt sig derifrån, att han ej kom tillbaka från Norrköping, der bröderna sagt att han då ej kunde få något arbete vid sockerbruket; utan vandrat åt Stockholm, och att ett bref, som han skrifvit till hemmet härifrån, aldrig kommit fram. Carl Pehrsson hade likväl aldrig förr än nu vetat, att han varit efterlyst. För öfrigt bedyrade C. P., att han aldrig begått några andra brott, aldrig så mycket som varit full, eller någonsin för domstol, mer än en gång för att vittna, och hvarföre, tillade han, hafva de icke skickat upp mina gamla: orlofssedler, som kunna intyga hu-. ru jag varit känd ? Carl Pehrsson bad härefter att få, såsom tillägg till förra rättegångsdagens berättelse, lemna domstolen en ytterhgare redogörelse för de omständigheter, som ingifvit honom den första olyckliga tankan att mörda husbenden, och på rättens bifall härtill, berättade han, att när han först hade kommit i tjensten hos Wertmiller, hade ett par drängar frågat honom om han redan öfverenskommit att stadna i tjensten, då han svarat att han redan tagt städsel. En af dem hade då sagt: Gud, nåde dig: det hade varit nog om du tagit på en månad. Carl Pehrsson hade då sagt: Huru då? jag måtte väl komma härifrån med lifvet likväl. Ja! hade då den andre svarat: det får du väl se; Du kan gå ned på botten och se efter, huru många koffertar och kistor, som der stå qvar efter drängar som rymt sin väg eller försvunnit ur tjensten. ; Ordföranden: Hör du, jag skulle väl hafva lust att veta, hvad de drängarna hette, som kommit fram med sådana saker? — Carl Pehrsson: jo, den ena hette Tåström och den andra Jonas; och de berättåde huru en dräng hade försvunnit på ett vis, och en annan på ett annat. Då gick jag ner och såg efter, och i alla hål stodo sådana kistor, somliga lästa, och somliga olästa; somliga toma och somlhga med en väst eller något annat uti. Vidare uppgaf Carl Pehrsson, att han sökt göra husbonden i allt till viljes, och att denne i:början varit bättre emot honom, än emot de andre; men hans fruktan hade likväl ökats deraf, att en dräng vid namn Andersson som varit i tjenst hos Wertmiller före sista flyttningen, en söndags eftermiddag hade kommit och bedt bokhållaren att få följa med de andra drängarne uti staden. Bokhållaren hade likväl ej kunnat lofva honom det, emedan han hade att göra hemma, och då Andersson fortsatt sin begäran, gifvit honom en örfil och en spark och befallt honom gå upp på kammarn. Carl Persson hade då sagt: Här blir ej något roligt; en tanka som ökats om aftonen då Andersson hade blifvit inkallad på kontoret, der dörren lästs igen efter honom och han fått mycket stryk. En annan dag (såsom vi tyckte Carl Person uppgaf) på aftonen, sedan Andersson redan gått och lagt sig, hade bud kommit att han skulle infinna sig på kontoret. Unga patron bade då slagit Andersson ute på gården, så att bloden frustat ut och synts såsom en floga på marken, och att denera fläcken var svart, den andra blå i ansigtet. Med anledning häraf hade Andersson ej fått köra ut dricka dagen derpå, utan detta hade en främmande gubbe gjort. Några dagar derefter hade Andersson, påklädd med flera rockar, kommit och bedt Carl Persson, som varit uppe på mälihuset, att släppa Andersson ut genom bakporien, hvilket Carl Persson i början ej vågat, men slutligen gjort på hans entragpa begäran. När nu husbonden kommit och frågat efter Abdersson ochdenne, som hade rymt sin väg, icke igenfunnits, hade hans kista blifvit tagen ur kammarn och ställd på botten till de andra. Härigenom var det, yttrade Carl Pehrsson, som vi fingo en sådan styggelse till husbonden. I Under det detta fortgick hade Förste Stadsläkaren, Hr Lifmedikus och Ridd. Ahlberg uppkommit iRätten, på begäran att han mätte utlåta sig med anledning af Andre, Stadsläkaren af Grubbens obduktionsbetyg, om det varit möjligt att, såsom mördaren uppgifvit, den mördade kunnat skrika och jemra sig flere mwmuter sedan han blifvit nedsläpad i karet, då likväl obduktionsprotokollet uppgifver att de åbragte slagen varit ovilkorligen och genast dödande. Carl Pehrsson förnyade härvid sin uppgift härom, men tillade nu, att den mördade hade börjat på att frusta och svarka, när ban skulle hafva ned honom i karet, och attdetta varit förnämsta anledningen hvarför han dragit dit honom, nå det att jemMerronen måne mindre höras. Annars