under andra omständigheter, än då ett större ondt blott derigenom kan undvikas; så, enär Utskottet ansåg Rikets allmänna förhållanden under närvarande tidpunkt icke påkalla någon dylik åtgärd, hälst Utskottet förutsatte, att realisationen ej längre fördröjdes , afstyrktes bifall å motionen. (Forts. följer.) Det är icke blott i Stockholmsbladen som Hr Karl Ku lbergs: Svenskarna i Neapel blifvit behörigen be märkta; se här ett bref ur Götheborgs Handelsoch Sjöfartstidtiing, som vi låna för våra läsare, hvilka sannolikt skola finna sig rått roade deraf. Vi införa hela brefvet, emedan äfven det öfriga af dess innehåll angår ett ämne af vigt: ?FRÅN REDAKTIONENS KORRESPONDENT I STOCKHOLM. Den 22 Jan. 1836. Af tidningarna är redan kändt, alt en ny stjerna uppgått på vår litterära horisont, hotande att fördunkla många ljus, som förut tindrat. Man klagade, att den dramatiska litteraturen vanvårdades, att inga inhemska teaterförfattare framdrogos af den dram tiska konstens föreståndare, ja, att inga sådana funno3: eller kunde finnas. Hr Karl Kullberg (vyligen blefven Kammarjunkare, men redan länge Statstidningsjunkare) har faktiskt bevisat oriktigheten af så det ena som andra påståendet. Att han är född fullvuxen, antyder en sorts slägtskap med Minerva, eller kanske rättare en Minerva-baltighet. Denna fullvuxenhet vid det första uppträdandet har blifvit illa uttydd, till och med misshandlad; man har icke förstått den äkta storhetens kännemärken; man har tagit den för påflugenhet, egenkärlek, oförskämdhet. Att en ung -manjyvid sitt aldra första uppträdande på skådeplatsen, föraktar anonymiteten, har man tyckt vara något djerft; sjelfve Shakespeare, påstår man, hade föga af denna djerfhet; han säges ju hafva skrattat åt den, som uppmanade honom att låta trycka sina sk-ifter. Men hvad var också Shakespeare emot Hr Karl Kullberg! Hvilken enfald förrådde han icke! Då man läser hans dramer, tycker man allt falla sig si enkelt och okonstladt; det är så, som om det vore taget alltsammans lifslefvande ur menniskohjertat och menniskonaturens gång. Det öfvernaturliga eller mot-naturliga, om jag så får säga, ligger utom menniskan, sådan han visar henne; men inom henne är allt så klart, så gifven följd af hennes ställningar och böjelser. Derföre har han också icke kunnat höja sig till attäskapaåså kallade idealer, utan tagit godt och ondt, sådant det fnnes. Häraf kommer också, att icke två åro alldeleslikaz hos honom, utan alla nuancerade, såsom hade. den oöfvade, enfaldiga naturen gjort dem på slump och kastat dem fram på banan. Derföre behöfver också den ene icke att stå och tala om, att han är en hjelte, den andre icke att han är en skurk o. s. v. Man ser det straxt på deras gerningar. Alla dessa otympligheter hafva våra unga författare vetat att förakta, hafva de vuxit ifrån i moderlifvet. Också kan man icke utan förtjusning se och höra deras bjeltar och poltroner, deras dygdemönster och bofvar. Det roligaste är, att man kärner igen dem sedan sist, då man hade den äran att besöka Thalias tempel: I dag åtta dar sen träffade jag iniv vän bjelten 1 Siberien, pu träffar jag honom i Afrika, frisk och sund och oförändrad, lik sig som ett bär. Det kan ju icke ännat än fröjda mitt goda bjerta. Den äregirige konspiratören (denne bof öfver alla bofvar), hvars bekantskap jag haft den äran att göra itjugu år, på hans resor i Indien, 1 Mexico, vid Svarta hafvet, honom hade jag den äran att i dag träffa i Neapel, alldeles sådan som jag såg honom sist, hvarken åldrad eller föryograd, hvårken bättre eller sämre. Han är en gammal skurk ech håller i sig, som man säger, ty han har icke lidit det ringaste af tidens åverkan; så som han tänkte och talade i Österlandet, mång sekler före Vår tideräkning, så tänker han och talar i vår tid, så, precis! så tänker och talarhan i Neapel på 1300talet. SHäri ligger våra nya tragiska författares styrka: och Hr K. är icke svagare än någon annan. Om man läsit ett fantastiskt upptåg af Shakespeare, kalladt. Midsummernights dream, så bar man fått begrepp om någet, som kan kallas Kärle kens Trashärfva; alla äro kära, korsvis och i rad och på alla möjliga vis; Å går efter B, B efter C, Cefier D och så vidare. Hvad Shakespeare tillät sig blott i en farce, dethar Hr Kullberg haft det ädla modet att införa i en stor tragedi, men, till att börja med; blött till en del. Kommer han snart igen med ett vytt sorgespel, såt blir väl trasslet. komplett: detta var blott att känna sig för. Riktigt utveckladt, skall detta system blifva förträffligt. Nbra hår, om icke förebrått Shakespeare, åtminstone förundrat sig öfver honom, att han stundom låter stycket fortgå en stund, Sedan slagtandet för sig gått. Häri bar han dock icke hunnit Hr Kullberg, som, om jag ej