Aftonbladet – 5 februari 1836, sida 3

d. militär, ej aldeles obekant för hofvet, och Hr Andersson hade deltagit uti nästlföruthållue statsrevision, utan att i den egenskapen hafva utmärkt sig på sådant sätt, att, om något paru verkeligen gifvits, haus inväljande deraf varit en följd. Hvad borgareståndet angår, var det således oskyldigt till Minervas förebråelser att hafva vid bildandet af stats-utskottet förbigått någon af regeringens vänne:;; ty om de gamla ledamöterna ej voro det, må det forlåtas Borgareståndet om det ej kunde uppsiälla sådane män, som Hrr Noreus och Ståhle, som döden bortryckt, och Hr Aspelin, som hufvudstadens handelskorps denna gång ej valt till riksdagman. Vi vilja likväl ej förtiga, att Hr Wijks uteslatanvde, sedan han bhvit kallad till vice Talman, kunde anses af någon betydelse. Måhända hade Hr Wijk, som aldrig saknade sitt Stånds odelade aktning. för sitt öppna handlingssält, nått en högre grad af dess fortroende, om ej uilfälligtvis han kort före Riksdagen haft del i de underhandlingar. som då föregingo att i verket ställa det af förra Riksdagen beslutade silfverlånet på 2 millioner, af hvilket så få väntade sig några goda frukter. Eftersinna vi förhållandet med Presteståndets val till ledamöter 1 Utskottet, erfara vi nära nog detsamma; Biskop Thyselius, Domprosten Heurlin m. fl. voro der åter på sin gamla plats, utan att någonsin hafva visat minsta skymt att varå 1 motsats med regeringens önskningar, och Minerva medgifver sjelf, att Riddarhusets val till Utskottet skett till regeringens nöje. ) Vi tillägga således endast att vid den starka afgången och rekryteringen inom Utskottet det syntes gå likaså; men med allt detta föreföll det ofta obegriphgt, huru voteringarne i Utskottet, äfven efter Presteståndets modifierande, kunde få den utgång de ofta fingo. Minerva, som med all sin ovilja kestar sig öfver Borgareoch Bondeståndet, särdeles för .behandlingen afanslagsfrågorne, hvilka sannolikt på goda skäl lisga Minerva ömt om hjertat, förklarar det förra såsom ohjelpligt hemfallit under oppositionens styrelse. Mycken fråga är, om ej Minerva, emot sin vilja, genom detta uttryck gör Ståndet en kompliment. Man må sknfva folhanter eller så långa noter, som Nya Argus, för att uttyda hvad opposition är och om em sådan finnes eller kan finnas i vårt land, så måste man dock medgifva, att så vida man är ense att sjelfva ordet opposition på vårt språk betyder motstånd, motsättelse, en sådan i ett konsttutionelt Jand ovilkorligen måste finnas, eller ock antaga att, såsom Minerva 1 början af sina betraktelser antyder, det koustitutionella i ett lands styrelse endast är ett lekverk, i Sverige temligen dyrt att underhålla. Det, är endast skuggsidan af en opposition, eller en sådan, som icke har annan syftning, än att motsätta sig allt hvad af regeringen föreslås, för att nedsätta dess värde, förlama dess kraft, och till slut försöka eröfra makten for att derefter i sin ordning erfara detsamma, som är förhatlig och farlig, den må nu utföras i publicitetens eller representatiosens namn. En annan opposition. gifves likväl, den vi hylla, eller motsattsen af blind lydnad för maktens vilja och önskningar, en sådan motståndskraft, som är villkorlig, icke revolu. tionår, men obojlig både för maktspråk, fåfänga och folkgunst; den innefattar 1 sig sitt sjelfbestånd, den vacklar icke för vinden, den soker ingenting för sig sjelf, men allt för fåderneslandet, den är svår att tillfredsstäl1, den fordrar öfvertygelse, den bildar intet parti, den fruktar dess missbruk , den står derföre ofta isolerad och -misskänd, dess väsende förändrar sig alldrig. Den hyser ett visst misstroende till sig sjelf, den aktar uppå tidens tecken, den vördar sin regering, i samma mån denna lyckliggör fosterlandet, som den tillbeder; den kan alldrig blifva vådlig för samhället eller makten, då den ej missbrukas. Vi lyckönska hvarje land, som i sitt sköte eger en sådan opposition, och hvarje regering, som uppriktigt tror på, och erfar tillvaron deraf, så väl inom som utom representationen, både under och mellan Riksdagarne. Med publicitetens tillhjelp utgör en sådan opposition en motvigt af rådgifvarepersonalens opinion, utan att hindra regenten begagnandet af dess geto. Hvad Bondeståndet angår, så yttrar sig Minerva derom temligen mörkt. Hon klandrar mycket, att en ståndsledamot vågat vara så uppriktig, att offentligen förklara, att han före en bortresa, med ståndets styrelse uppgjort ofverenskommelse om hvad som skulle. under hans frånvaro förekomma-i ståndet. Deraf drager Minerva den följd, att den skulle vara mycket enfoldig, som, efter en sådan förklaring, kunde two, att icke andra orsaker bestämde arendernes: gång i Bondeståndet, än en oomkullstötlig pluralitet för oppositionen, i anseende ull siffran. Med en ringa förändring, som omständigheten fordiat, är? detta ordagrant; Minervas utNr 2 sm cd amoira vs TT NR ) Huru nogräknadt man på nn följde grundlagarne, bevisas bland annat deraf, att ehuru 41 RCD AA uAutrvaellaan innehållar. ME må någaAn Af